Grattis Viola!

Bratschister världen över, grattis på violadagen!
Happy viola-day, everybody!
Schöne Grüsse zum Bratschentag!
Mindenkinek szeretettel, boldog brácsanapot kívánok!
Tanti auguri al giorno di viola!
Onnea alttoviulupäivänä!

Instrumentutställningen

Min favoritluthier, eller en av dem, Tetsuo Matsuda från Barrington, Illinois. Jag provade en fantastisk viola av honom i Wien på 1990-talet. Det var en antikverad, mellanstor altfiol på 40,5 cm, men med en stränglängd på 38,0! Ändå kändes den lättspelad, kanske pga att avståndet mellan stall och nedersadel var relativt kort. Den här gången hade han inte med sig några kanoninstrument, tyckte jag. Han säljer väl av i samma takt som han bygger.

Ching Juhl, med ryggen emot, från Shanghai och New York. Numera violist i Jade String Trio parallellt med hennes arbete som videoproducent. Ching Juhl dokumenterade hela kongressen på video. Hon sågs ständigt med kamera och stativ intervjuande någon. Jag var själv med om två sådana intervjuer med henne.

Andrew Carruthers, fiolmakare från Santa Rosa i Kalifornien. Här med tre av sina utmärkta altfioler.

Ruth Brons från Things for Strings. Hennes företag tillverkar och säljer rosa, blå och grå elefanter i silikon. Dessa ska hjälpa unga stråkspelare att få en perfekt stråkhållning redan från start. Elefanterna är för cello medan fiol- och altfiolspelare använder grodor i olika färger. Ruth Brons är också suzukilärare på fiol. Hennes mor, Martha, är cellolärare och de båda har tillsammans utvecklat de här tekniska hjälpmedlen för nybörjare.

Amerikanernas fäbless för ceremoniel

Fredagsprogrammet gav plats för en trevlig bankett på årets violakongress. Det var på flådiga Hotel Hilton, mitt i downtown Cincinnati, som alla violahöjdarna samlades; och till dem räknas så klart Thomas och jag själv. Ett jazzband spelade välkomnande i den överdådiga stora salen med kristallkronorna. Maten var av högsta klass med tre rätter och påfyllning av vinet så snart det behövdes. Det pratades och knöts kontakter. Vid vårt bord hade vi representanter från Nya Zeeland, Kanada och Wales, förutom Sverige då förstås.
Sen började formalia i form av prisutdelningar och announcements. Det ena och det andra skulle kungöras och folk skulle bli hedersmedlemmar till höger och vänster. Det var lite som ett årsmöte för det Internationella Violasällskapet. Festen stannade av, för årsmöten har diametralt motsatt effekt på människor jämfört med fester. Ny hedersmedlem i Internationella sällskapet blev... William Primrose. Han kom inte fram och tog emot utmärkelsen och han höll inget tacktal heller. Den som däremot höll tal var Miles Hoffman, prefekt på Petrie School of Music i Spartanburg, South Carolina. Han höll kvällens stora tal. Akademiskt tränad som han är från Yale och Juilliard, och med utgivna böcker bakom sig liksom tre år av radiopratande inför en fjortonmiljonerspublik, är han en van föredragshållare och närmast vikt för rollen att hålla Talet med stort T vid ett sånt här tillfälle. Och han höll verkligen talet, inledde med referenser till det gamla Grekland och fortsatte med utvikningar, mycket imponerande, och nämnde några av de prominenta professorerna med anknytning till huvudämnet, lade in humoristiska poänger som lockade till skratt. När man trodde att nu var det nog slut, fortsatte han ett varv till med grekiska anspelningar och några referenser till den klassiska litteraturen. Plötsligt tycktes han ha lång väg kvar till en avrundning och det stämde. Vid det här laget var man stel i nacken, och stel i rumpan också. Folk började skruva på sig och några behövde kissa. Vinet var slut också. Så kom han till något slags coda och det borde vara klart, men nej, nu kom Grekland igen. Här började flera distingerade violister titta undrande på varandra och småle. Hoffman tog ingen notis om detta utan fortsatte ytterligare ett varv av mässande om greker och violaster och referenser. Flera åhörare började skratta högt, andra tog sig för pannan, många gick ut och köpte något starkt i baren, finnarna gjorde det, andra åter började ropa saker om att nu räcker det. Hoffman fortsatte i över en timme och förstörde totalt festen.
Döm om min förvåning efteråt när några trogna framhärdade i sin åsikt att det hade varit ett fint tal och att det hedrade sin upphovsman. Någon hade en kanske långsökt förklaring att det var för att imponera på den kinesiska delegationen som Hoffman blivit ombedd att tala länge och lärt. Kineser tycker om sånt. Det var ju första gången som Kina medverkat på en internationell violakongress, och det får vid Gud inte bli den sista.
Jag vet inte, men ett vet jag, att det där talet fullkomligt förstörde banketten, i alla fall för min egen del.