Många godbitar, ingen mat

Er man i Rochester har fortfarande mandlar stora som tennisbollar. I morgon blir det nog raka vägen till doktorn.
Jag har ändå klarat att besöka en hel del aktiviteter i dag. Nästan så mycket att jag inte hunnit äta. Tur att man tog ett par äpplen med sig från sextondollarsfrukosten. Sexton dollar plus skatt och dricks - det är så man spyr! Fast nä, förresten. Har man ätit en så där dyr frukost vill man nog behålla den.
Höjdpunkter i dag var Kim Kashkashians recital med ett tilltalande program. Först Brahms två sånger med utmärkt dramatiska Katherin Ciesinski och pianisten Russel Miller. Sedan Kurtágs samtliga Jelek - inte mindre än tjugo stycken miniatyrer för viola solo. Kashkashian delade in dem i grupper och menade att de beskriver Kurtágs liv och kompositoriska utveckling i olika skeden. De första Jelek (tecknen) är komponerade redan 1961, medan de på slutet är från sent nittiotal, tror jag hon sa. Allt som allt tog de 25 minuter att framföra. Phantasiestücke av Schumann avslutade konserten, och där briljerade Kashkashian med sin élan, precision och energi.
Två masterclasses var hörvärda under dagen. Den tredje, med Wing Ho, höjdaren från Beijings centrala konservatorium, var jag inte så road av. Delvis berodde det på språkbarriären, men inte bara. Jag borde ha lyssnat på Yizhak Schotten i stället. Men Hartmut Rohde från Berlin var riktigt spännande att lyssna på med sin välbalanserade teknik - inte helt olikt min lärare Führlingers approach, faktiskt.  Walton och Hindemith är populära masterclasskomponister. Jag tror jag hört Walton fyra gånger i dag. Wolfram Christs masterclass var inte mindre intressant den. Där fick vi dessutom höra två mycket skickliga elever, som jag tyvärr inte fått veta namnen på. En pikant detalj var att Rohde först beskrev vibratorörelsen som en våg, ovanför och under önskad tonhöjd. När sedan Christ pratade om samma problem, menar han att avsedd tonhöjd ligger i överkant av kurvan eller vågen. I båda fallen var det Brahms som gav upphov till vibratoanalysen.
Jag valde Rohde i stället för Cynthia Phelps orkesterstudier i dag, vilket jag hoppas att ni ursäktar mig. Jag ångrar det inte. Rohde var verkligen hörvärd.

Peter Klimo och Max Savikangas

I förmiddags, på IVC-delegaternas speciella recital, fick vi höra Max Savikangas nykomponerade verk Kepler 22-b. Titeln syftar på den första utomsolära planeten som upptäckts från jorden 2011 - alltså utanför vårt solsystem, 600 miljoner ljusår bort. Upptäckten fascinerade Savikangas till den grad att han komponerade verket, och dedikerade det till NASA! Och det var ett fyrverkeri vi fick höra - uppfriskande, som alltid med Max. Ett mycket kompetent framförande, också från pianistens sida - Peter Klimo - som jag tycker är en briljant och helgjuten pianist, av det vi hört här på IVC 2012. Kepler 22-b har bitvis ett mer traditionellt tonspråk än vad vi har vant oss vid från Savikangas penna - också om han kryddade det med sina specialeffekter som circle bowing, extrema vibraton och tryck- och skrapljud med stråken. Även det mer traditionella behärskar han uppenbarligen mycket väl.
De polska inslagen på den recitalen föll mig inte särskilt i smaken, varken vad beträffar musikval eller framförande. Viacheslav Dinerchtein, som representerar Schweiz, visade däremot en imponerande virtuositet i uruppförandet av Fabian Müllers (f 1964) krävande Sonata, med Zuzanna Szewczyk Kwon vid flygeln - också hon en fin pianist; roligt med en violakongress som har en Sevcik till pianist, förresten.
Eastman Alumni-recitalen hörde inte jag, då jag måste försöka kurera mig med en timmes sömn. Skulle gärna hört Brett Deubner, dock, som börjar bli ett stort namn i violavärlden.
I kväll gavs stor konsert i Kodak Hall med Rochester Philharmonic och dess chefdirigent, Arild Remmereit. Solister i Gubajdulinas Two Paths var Cynthia Phelps och Rebecca Young. De båda har uruppfört verket med sin "egen" orkester, New York Phil, men nu fick vi alltså höra det med RPO, som är en utmärkt orkester, ungefär av SON:s storlek. Elva altar; det är så man anger numerären på en symfoniorkester. Gubajdulinas lite väl sömnigt upprepande låt, fick åtminstone ett lysande framförande av Phelps/Young. Rebecca Youngs viola lät sensationellt bra. En av världens bästa altfioler skulle det kunna vara, av klangen att döma.
Nu sömn.

Kvalitet verkar vara ledordet

Första dagen på årets violakongress är avklarad. Då redaktören för Viola Globetrotters drabbats av feber, blir det ingen heltäckande bild av dagen. Jag var helt enkelt tvungen att gå hem och vila en stund på eftermiddagen. Missade då Rebecca Youngs, som det sades, utmärkta klass med orkesterrepertoar. Eftersom kollega Markku var där, kan jag ändå berätta att det hela var utformat som en masterclass, där tre elever fick spela vars två orkesterutdrag, och fick instruktioner på det.
Annars var den största begivenheten kvällskonserten med kammarorkester i Kodak Hall. En gammal, vacker sal, även om den kan kännas kitschig, och med väldigt fin akustik. Wolfram Christ hade anlitats som dirigent. I det första verket spelade han dessutom själv. Det lät helt himmelskt när han, tillsammans med IVC:s kammarorkester, framförde sina två arr av dowlandsångerna Lacrime och If My Complaints Could Passions Move. Dessa följdes sedan omedelbart av Brittens Lachrymae, i versionen med stråkorkester. Ett väldigt bra upplägg! Jag kände mig närmast upplyft till himlen, trots febern.

Paul Neubauer

Andra höjdpunkter för dagen var Paul Neubauers spel i Reinhold Glières (1875-1956) Två konsertstycken i arr av Eckhart Schloifer. Har jag fel när jag påstår att Glière främst var träblåstonsättare? Det här arret var däremot helt i samklang med violan, och framfördes med virtuositet och klanglig upphöjdhet av Neubauer (som förresten uttalas Newbauer här).
Dagens komponist kan man väl kalla Nicolas Bacri (f 1961). Han drog ner applådåskor för sina verk Sonata Variata, op 70 och Folia, op 70b. Den senare framfördes av Kim Kashkashian, i gammalt gott slag, och kammarorkestern under Christ. Den förra spelades i Kilbourn Hall, också en kanonfin sal, av Dimitri Murrath, den belgiske bratschisten som varit så framgångsrik i tävlingar. Att han varit det kan man förstå efter ett framförande som det här. Han glänste också i Cincinnati, för två år sedan, med sin övertygande ligetisonata. Minns jag.
Kl 14 startade en instrumentdemonstration. Alltså inte som första maj, utan ett stort antal altfioler upplagda på fyra bord, skulle jämföras ordentligt. Och det var så ordentligt att jag blev tvungen att gå efter att ha hört cirka tio instrument. Det var inalles 32 violor, och samtliga finns med på den utställning som ingår i kongressen. Konceptet var annars ambitiöst. Tre välkända solister skulle spela varsin gång på alla instrumenten, vilket gör 96 prov totalt. Det var James Dunham, tidigare Clevelandkvartetten. Dunham har förresten haft ett läraruppdrag här på Eastman school of Music. Det var Paul Neubauer, en av kvällens solister med orkester, och det var soloviolisten i Chicago Symphony, Charles Pikler.

Annette Isserlis

Annette Isserlis recital tillsammans med gambaisten Christel Thielemann och cembalisten Michael Unger, var däremot inget att skriva hem om. Artisterna formligen lyste av jet-lag. Jag hörde visserligen bara de två inledande numren. Och Isserlis arbetade förvisso upp sig till Sonatan av Jakob Walther (1650-1717). Kanske hon i nästa nummer blivit frisk från sin jet-lag, vad vet jag. Själv var jag fortfarande sjuk.
Kilbourne Hall är också en mycket fin sal, och man måste häpna över hur mycket som har satsats här genom åren. Inte olikt förhållandena i Cincinnati.

Kommande stora kongress

Guess what, i morgon börjar den fyrtionde internationella violakongressen, i Rochester, NY. Eder @violabjorn råkar vara på plats! Viola Globetrotters vaknar till liv igen. Jag hade för avsikt att i ett antal inlägg presentera några av de aktiva artisterna på årets kongress, men jag är för sent ute. På listan över aktiva violister läser jag 72 namn. Av dem tänker jag bara presentera ett urval, men det bidde ett väldig litet sådant.

photo: rcm.ac.uk

Annette Isserlis undervisar i uppförandepraxis på Royal College och på Royal Northern College of Music. Spelar i Orchestra of the Age of Enlightenment och Gardiners English Baroque Soloists. Vi får höra henne redan dag 1 i ett barockprogram med Corette, Walther, J S Bach och Bertali. Därefter masterclass.

photo. nyphil.org

Rebecca Young, alternerande stämledare i New York Philharmonic, har den första dagen en genomgång av orkesterrepertoar. Det blir spännande! Jag förväntar mig en hel del ut av det. Kanske jag som orkesterräv har för stora förväntningar; vi får se. R Young kom till N Y Phil redan 1986. Hon har även lett stämman i Boston Phil.Erfaren kammarmusiker i olika konstellationer. Uruppförde Gubajdulinas Music tillsammans med Cynthia Phelps. De båda kommer att framföra det verket på kongressens dag 2.

photo: music.utexas.edu

Roger Myers spelar Michael McLeans Suite på den nästkommande recitalen. Myers kommer från Australien, men undervisar i Austin, Texas. Han har ett imponerande CV, som du kan läsa här.

photo: ufs.ac.za

Jeanne-Louise Moolman såg och hörde vi redan i Stellenbosch, på banketten där. I Rochester uruppför hon och Timothy Burns, piano, en violasonat av Matthijs van Dijk, född 1983. Moolman är verksam på University of the Free State i Sydafrika. Hon är dessutom erfaren kammarmusiker och solist.

photo: brightmusic.org

Mark Neumann, kanadensare, har ett lärouppdrag på University of Oklahoma. Han har en doktorsgrad från Juilliard, och har haft bl a Karen Tuttle, Robert Vernon, och Jaroslav Karlovsky. Den sistnamnde kommer jag ihåg från en Bartók-inspelning, där hans vansinnigt snabba vibrato var påfallande. Neumann är, vid sidan av sina musikaliska uppdrag, aktiv som läkare, om jag fattar rätt. På kongressen får vi höra honom och pianisten En-Chi Anna Ho i Marvin Lambs (f 1646) Fantasie.

photo: flasta.org

Laura Wilcox, viola och Jose Lopez, piano, kommer att framföra Judith Shatins (f 1949) Doxa for Viola and Piano. Kanadensisk/amerikanska Wilcox  har sin examen från Mc Gill-universitetet i Montreal. Hon har bl a uruppfört Barroso’s Concerto for Viola and Orchestra.Hennes lärare har bl a varit Emanul Vardi och Charles Castleman i NYC. Wilcox studerade nämligen också violin på hög nivå under skoltiden.

photo: myspace.com

Wolfram Christ är välkänd som mångårig solobratschist i Berliner Philharmoniker. Sedan 1999 har han i stället varit violaprofessor i Freiburg. På senare tid har han, med inte oäven framgång, slagit in på dirigentbanan. På kongressen ska han både dirigera och violera, s a s. Vi hör Brittens Lachrymae, med Christ som solist.

photo: instantencore.com

Nokuthula Ngwenyama spelar på onsdagskvällen Hugo Wolfs italienska serenad i Max Regers bearbetning. Jag vet att Wolfs serenad är ett stycke för liten orkester med flera, stora solon för viola. Men detta, då? Vad månde detta vara? Ngwenyama, av zambisk-japansk härkomst, rönte internationell uppmärksamhet när hon 1993 - som sjuttonåring - vann både Primrose-tävlingen och den s k Young Concert Artists International Auditions. 1997 fick hon dessutom Avery Fisher Career Grant. Ngwenyama är nu ordförande i Amerikanska violasällskapet, vald fram till 2014.

Detta var ett urval bara från dag ett på årets kongressprogram. Jag får återkomma,