Värdiga pristagare

Michael Djupstrom och Ayane Kozasa

Michael Djupström, född 1980, är förstapristagare i American Viola Society Gardner Composition Competition med sitt verk Walimai för viola och piano. Djupström satt själv vid pianot på lördagen, när vi fick höra ett förstklassigt framförande av det här stycket. Altfiolstämman exekverades av Ayane Kozasa, vinnare av fjolårets Primrose Competition i Albequerque i New Mexico, där förresten min kollega Markku satt i publiken.
Kozasa har en påtaglig scenisk magnetism, åtminstone funkar den på mej, men jag tror också att hon fick hela publikens odelade uppmärksamhet bara genom sin koncentrerade närvaro. Värdiga vinnare båda två av respektive tävlingar, det är jag fullständigt övertygad om. Framförandet gav definitiv mersmak.

Brahmstolkning att minnas

Jonathan Vinocour med pianisten Russell Miller gav en lysande recital på lördagförmiddagen. Framför allt var det i Brahms Ess-dursonat som Vinocour briljerade med smakfullt och plastiskt spel med stor klanglig värme och finess. Det var härligt att höra en viola med ljus klang, som omväxling. Vinocour spelar på en Lorenzo Storioni från 1784, utlånad av San Francisco Symphony.

Fina skor också.

Tack, Spencer Martin!

Spencer Martin och Russell Miller

På lördagen presenterade Spencer Martin och pianisten Russell Miller en för mig närmast sensationell nyhet, Ernest Walkers Sonat i C-dur, op 29. Engelske Walker skrev sonaten 1897 i romantisk stil, och den är en riktig pärla. Martin och Miller gladde publiken med mycket habilt spel.
Spencer Martin har spelat in walkersonaten på CD med en annan pianist: Miko Kominami. Den återfinns på skivmärket Delos, DE 3425, tillsammans med bl a Paul Juons D-dursonat, op 15, som också är mycket hörvärd.

Med Christ till himlens höjder

Wolfram Christ

Den som både dirigerade kammarorkestern och var solist på onsdagens konsert i Kodak Hall var ingen mindre än Wolfram Christ. Det var med rent himmelska toner han serverade oss sin transkription av två sånger av John Dowland - samma sånger som  utgör grund för Brittens kända Lachrymae för viola och stråkar. Mycket riktigt följde just Lachrymae direkt efter de två arrangerade sångerna. Särskilt smakfullt och s a s grundläggande i tilltalet, var Christs sparsamma bruk av vibrato.

Myers i avspänd klangprakt

Roger Myers

Roger Myers och pianisten Rick Rowley uruppförde Michael McLeans (f 1966) Svit för viola och piano på onsdagseftermiddagen.
Myers tillägnade, på ett närmast rörande sätt, framförandet sin avlidna mamma, som han beskrev i de varmaste ordalag. Myers själv hade en avspänd stil, kanske typiskt aussie, och en ändamålsenlig teknik i kombination med en tilltalande klanglig variationsrikedom. McLeans stycke var ett nöje att lyssna till, om än traditionellt i tonspråk, och som sådant en smula förutsägbart.

Kineser och amerikaner i sällsam förening

Kongressen inleddes på onsdagen i Kilbourn Hall med ceremonier och tal, och att violaensemblerna från Beijing och från Eastman gemensamt spelade Aaron Coplands Fanfare for the Common Man.

Kongressen är slut; leve violakongressen!

Så har vi passerat slutet även på den här kongressen, som alltså är nummer 40 i ordningen, av de internationella violakongresser som förekommit. Det har varit över fem hundra betalande deltagare, och därtill 1600 dagbesök, vilket är mycket bra.
Jag kunde ana att jag skulle få frågan, och alldeles nyss har jag blivit bearbetad av några hard-core violister att starta en svensk sektion. Det finns nämligen ingen sådan, sedan det att Otto Freudenthal flyttade och sedan den korta tiden med Björn Sjögren vid rodret. Jag vet inte vad jag ska svara, om jag har den motivationen som krävs för det arbetet.Det skulle nog krävas väldigt mycket av glada tillrop för att övertyga mig.

Michael Tree instruerar Aria Cherogosha.

I dag har vi på morgonen hört självaste Michael Tree, Guarnerikvartettens mångårige violist, i masterclass. Det var med tre olika elever, varav en var väldigt begåvad, hon med namnet Aria Cherogosha. Hon spelar på en pytteviola, men får fram en fin ton och ett väldigt levande spel i Bachs C-durpreludium. Michael Tree mottog en hedersbetygelse, och ger med sin närvaro ytterligare tyngd åt denna väldigt lyckade kongress. Det är knäpptyst i salen, och varje ord som sägs skulle kunna bli till bokstäver i en ny helig skrift. Och mycket av vad han säger är verkligen bra.
Så fick jag äntligen tillfälle att bekanta mig med instrumentutställarna på våning ett och två. Flera hade redan lämnat, men det fanns tillräckligt att prova för åtminstone ett par timmar. Det var skojigt men svårt att fatta avgörande beslut i den miljö som är och på den ändå väldigt korta tid som erbjuds. Jag knöt några kontakter i alla fall.
Kongressens sista dag avslutades med en lång recital med ett varierat program. Inga direkta höjdpunkter där, utan en tämligen blek avslutning. Men jag har inget att invända på det hela taget, utan böjer mig i ödmjuk beundran för de tre kongressvärdarna, Carol Rodland, Phillip Ying och George Taylor, som genomfört en kongress som hållit nästan samma höga kvalitétsnivå som den i Cincinnati för två år sedan.
Timmen är sen och  jag har min packning att sköta om. Jag återkommer med väldigt många bilder, för den som är intresserad.

Fortfarande mycket kvar att höra

Den här kongressen är synnerligen rikhaltig i sitt utbud, med ett ständigt flöde av nya solister, lärare och spännande kompositioner.
Jag hade inte hört talas om Spencer Martin förut. Inte heller kände jag till Ernest Walkers (1870-1949) violasonat. Det är ett härligt romantiskt stycke, som framfördes klangligt välpolerat och med mycket god känsla och smak. Pianist var Russel Miller.

Jutta Puchhammer-Sédillot med sin viola
av Geoffrey Ovington, och pianisten
Chi-Chen Wu.

Jutta Puchhammer-Sédillot känner jag sedan förut som en äkta Führlinger-student, vilket är hennes egen benämning. Hon bor och undervisar i Montreal sedan många år. Hennes projekt för närvarande är de s k "pièces de concours" som skrivits varje år sedan 1897 för avgångsklasserna vid Frankrikes två främsta konservatorier. Puchhammer forskar fram alla verken och gör inspelningar av dem. Här fick vi höra Charles Lefèvres (1843-1917) Caprice och Hélène Fleurys (1876-e. 1917) Fantaisie. Jutta Puchhammer tolkade dem med sedvanligt temperament och handfasthet, med ett stort mått av virtuositet iblandat. Pianisten hade fått ett sent förhinder och ersattes förtjänstfullt av Chi-Chen Wu.
Michael Djupstrom (utan prickar) har fått pris för sin viola/piano-komposition, med namnet Walimai. Han (f 1980) framförde själv verket tillsammans med violisten Ayane Kozasa, på ett särdeles tilltalande vis. Kozasa vann Primrosetävlingen förra året och har en magnetisk scennärvaro, självklart kombinerad med en oklanderlig teknik.
I kväll var jag och lyssnade på Rochester Philharmonic igen. Samma program som sist, men med en ny violakonsert - ett uruppförande. Marcus Thompson på viola framförde Olly Wilsons Viola Concerto, säkert på ett utmärkt sätt. Men jag hade svårt att ta till mig den nya kompositionen. Den var för fragmentarisk och otydlig i sin dramaturgi, i mitt tycke. Den har legat i byrålådan i tjugo år, efter vad vi fick höra igår, och där kanske den borde legat kvar. Nä, skämt åsido, säkert var det många i den fina Kodak Hall som ärligen uppskattade uruppförandet. Och Arild Remmereit gjorde i och med detta sin sista konsert som konstnärlig chef för orkestern.
John Grahams recital på eftermiddagen, var inte heller riktigt i min smak. Även den innehöll ett uruppförande: Mikel Kühns (f 1967) New York - for Viola and Interactive Electro-acoustics. Jag tror jag låter någon annan recensera det verket och den konserten. Delvis beror mitt missnöje nog på bristande scenisk utstrålning från solisten, delvis den hårda konkurrens som råder här och som gjort mig kräsen som en sjuåring vid middagsbordet.
I morse var det intressant att följa Charles Pikler, från Chicago Symphony, när han instruerade två studenter i orkesterutdragen. Pikler har ett eget spelsätt, och en väldigt ljus klang i sitt instrument. Hans instruktioner är spontana och direkta, utan att han trampar nån på tårna. Vi fick veta ett och annat om Barenboim och Solti. T ex att Barenboim fick orkestern att göra hela passagen i flygande spiccato, den i Brahms Haydn-variationer (är det nr 4 som är mixade spiccaton i 6/8?).
Och till sist Jonathan Vincours anmärkningsvärt fina framförande, tillsammans med Russel Miller, av Brahms Ess-dur. Vinocour är stämledare i San Francisco Symphony sedan 2009. Han kommer faktiskt ursprungligen här från Rochester. Också hans viola klingar väldigt ljust, men har tillräcklig fyllighet: en Storioni från 1784. Precis som hos Spencer Martin ovan, var det ett mycket välpolerat spel, fullt av god smak och klanglig finess. Vilka fina instrument man får höra här! Och med detta tog Vinocour rungande revansch efter sin bleka lärarinsats igår.

Mellandag som borde varit höjdpunkt

Min dag förstördes delvis av läkarbesöket. 32 dollar för att komma dit. Sedan ville de inte ta emot mig för att jag bor på hotell. Men de fuskade till ett undantag. Hundra dollar för diagnostik och preskriptioner. Det var ett virus. Ändå 72 dollar i utskriven medicin! 26 dollar för att komma in till Eastman School igen. Pust. Vad meningslöst!
I morse hörde jag delar av en intressant diskussion om Karen Tuttles arv till eftervärlden. Sju Tuttle-elever hade samlats i ett slags expertpanel, för en diskussion i ämnet. Det var bl a Jeffrey Irvine, Kim Kashkashian och Carol Rodland. Orden som uttalades mest var pull - release. Karen Tuttle verkar ha haft ett enastående kunnande och insikter i den kroppsliga delen av violaspelet, och en förmåga att vägleda varje elev rätt, enligt just dennes behov.
Senare fick jag höra efterföljaren till Tuttle, Heidi Castleman, i en masterclass. Castleman har ett beundransvärt sätt att närma sig eleven genom förtroendeskapande. En psykologisk mästare, verkar det, och likaså uti fingerspetsarna i teknisk - kroppsliga spörsmål. Där har vi väl en som direkt för vidare Karen Tuttle's legacy?
Äntligen fick jag nu till sist höra en av de här orkesterrepertoarklasserna! Tyvärr var det inte högsta kvalité på den, enligt min åsikt; man blir kräsen på ett sånt här ställe.
På grund av det nedrans läkarbesöket missar jag James Dunhams recital, Donald McInnes föreläsning och Hartmut Rohdes recital. Bland annat, faktiskt.
Transkriptionsrecitalen på eftermiddagen kunde jag i alla fall höra första hälften av. Atar Arad spelade det helt meningslösa arret av Kodály, på Bachs kromatiska fantasi. Därefter en egen, humoristisk kapris med namnet "Franz". Arad är 67 år gammal, förresten, men kvick i fingrar och tanke.
Dimitri Murrath närmast brottade sig igenom Bartóks soloviolinsonat. Den är tillräckligt svår att spela på violin, men Murrath fick den att fungera på viola. Kanske var det hans egen transkription. Det framgår inte av programboken.
Dagen avslutades traditionsenligt med bankett. Många utmärkelser var det att dela ut, och hedersmedlemskap och sådant. Maten var god. Nytt för i år: vinet fick man betala extra för.