Ingen duvunge

Donald McInnes har jag hört talas om sen jag var ung och det är rätt länge sedan. Köpte en LP - en stor svart med litet hål i mitten - på Domus i Malmö, där han spelar solostämman i Harold i Italien (på skivan; inte på Domus) och jag tror att Bernstein dirigerar. En gång var han på tv också och det var Harold igen. Började fundera om han bara kunde den låten.



Efter att ha bevistat hans masterclass förstår jag hans storhet bättre. Åldern ger förstås en pondus i sig, men det är inte bara det, utan ett gediget kunnande i botten i kombination med en scenisk säkerhet och en förmåga att gå rakt på pudelns kärna på ett väldigt rättframt sätt. Han ber inte om ursäkt för att han finns och jag kan förstå om många elever har antipati mot en som verkar kunna gå bryskt fram. Han verkar t ex väldigt road av att karikera beteendet hos mindre lyckade spelare eller elever.

Jessica Jasper och Donald McInnes, vla. Charles Tauber, pno.



En gång elev till Primrose, man kunde tydligt höra sarkasmerna som nedärvts, har McInnes haft en lysande musikerbana som solist med många av de stora orkestrarna och dirigenterna, främst i USA. Jag misstänker ändå att hans livsgärning gjort störst avtryck inom det pedagogiska gebietet, i alla fall att döma av de hyllningar han fick motta av gamla studenter genom åren vid slutet av hans framträdande på kongressen. Jag skulle gissa att ungefär halva auditoriet någon gång varit elev till denne Grand old man. För tillfället undervisar McInnes vid University of Southern California.

Föreläsningar och kammarmusik

Dag två gav oss halvklart väder och en del regnstänk. Men det var ett milt regn och när kvällen kom var den varm och len till skillnad från tidigare kvällar. Det blir mörkt redan klockan sex.
Några av oss följde David Daltons dynamiska föreläsning om William Primrose. Det visades två primrose-filmer som i varje fall jag inte sett tidigare.
Efter lunch var vi några som tog oss en titt på Stellenbosch' botaniska trädgård med tusentals fascinerande plantor från Sydafrika, men också från Brasilien, Asien och vadduvill. Lustiga ekorrar och fåglar av flera slag som jag aldrig sett förut, lät sig beskådas i buskar och träd.
Klockan fyra hade Christine Rutledge sin föreläsning angående tidstroget spel. Nivån på denna var väldigt basic och vi borde inte ha varit där. Nästan allt som sades av Rutledge har jag kunnat i tjugofem år redan.
Bättre upp var kvällskonserten som innehöll Mozarts g-moll stråkkvintett och Schumanns pianokvartett framförda av tillfälliga festivalensembler. Konserten inleddes med komponerad traditionell musik från södra Afrika framförd på traditionella instrument tillsammans med modern oboe(!). Medverkade gjorde Kobus Malan och Anthony Caplan, båda bekanta för oss sedan igår.