Ingen duvunge

Donald McInnes har jag hört talas om sen jag var ung och det är rätt länge sedan. Köpte en LP - en stor svart med litet hål i mitten - på Domus i Malmö, där han spelar solostämman i Harold i Italien (på skivan; inte på Domus) och jag tror att Bernstein dirigerar. En gång var han på tv också och det var Harold igen. Började fundera om han bara kunde den låten.



Efter att ha bevistat hans masterclass förstår jag hans storhet bättre. Åldern ger förstås en pondus i sig, men det är inte bara det, utan ett gediget kunnande i botten i kombination med en scenisk säkerhet och en förmåga att gå rakt på pudelns kärna på ett väldigt rättframt sätt. Han ber inte om ursäkt för att han finns och jag kan förstå om många elever har antipati mot en som verkar kunna gå bryskt fram. Han verkar t ex väldigt road av att karikera beteendet hos mindre lyckade spelare eller elever.

Jessica Jasper och Donald McInnes, vla. Charles Tauber, pno.



En gång elev till Primrose, man kunde tydligt höra sarkasmerna som nedärvts, har McInnes haft en lysande musikerbana som solist med många av de stora orkestrarna och dirigenterna, främst i USA. Jag misstänker ändå att hans livsgärning gjort störst avtryck inom det pedagogiska gebietet, i alla fall att döma av de hyllningar han fick motta av gamla studenter genom åren vid slutet av hans framträdande på kongressen. Jag skulle gissa att ungefär halva auditoriet någon gång varit elev till denne Grand old man. För tillfället undervisar McInnes vid University of Southern California.