Campus

Bruno Giuranna, särdeles hörvärd


Det är ett otroligt imponerande campus som vi tillbringar våra dagar på - vi altfiolnördar. Man har känslan av att här finns hur mycket pengar som helst. Corbett auditorium, Watson recital hall, Patricia Corbett theatre, Cohen family theatre och Werner recital hall - det finns alltså fem (5) scener till förfogande för den här kongressen, och det inom diametern av ett stenkast!

Dimitri Murath var ypperlig i Ligetis Sonata


Vad jag saknar är ett fik. Jag vill kunna dricka kaffe mellan händelserna. Inte ens en kaffeautomat finns det. Inte för att man hinner dricka nåt. Vi uppmanades från början av vår värdinna, Catharine Carroll, att ständigt ha våra vattenflaskor fulla. Vi fick ju jättefina aluminiumflaskor i var och ens kongresspåse och ve och fasa om någon skulle bli dehydrated. Men om man blir decaffeinated, då? Det är nog en medveten strategi av ledningen att lägga händelserna så tätt och till och med överlappande, att man inte hinner ta nån fika nån enda gång. Idag var det kollision mellan Giuranna och Kashkashian, GIURANNA och KASHKASHIAN! Man fick höra den ena eller den andra, inte båda. Jag sprang emellan och försökte kompromissa. Det är första gången sedan åttiotalet jag hör nåt från Giuranna live och det är en belevad, energisk, charmerande, spontan, kvick, och elegant äldre man som spelar viola som om han fortfarande var fyrtio. Och vilken altfiol sen. Det måste vara det bästa instrumentet på den här festivalen. Eller vad det heter. Efteråt sprang jag iväg för att jaga kvartetträvar. Det skulle bli en diskussion mellan kvartettviolister från Cleveland Quartet, Emerson String Quartet, Juilliard String Quartet och Guarneri Quartet. När jag väl hittade rummet, jag var sen förstås pga överlappningen, var det så knökfullt att jag inte ens kom innanför dörren. Rätt trist att missa en sådan once-in-a-lifetime-händelse när man faktiskt har rest hit.



Atar Arad, med sin Niccolò Amati och pianisten Eri Kang, var minnesvärd i sina egna verk och i Ravels Sonatin för piano och viola op posth. Kan det vara ett arr?

Och vill man ha något att äta så finns det inte heller på campus, utan man måste ta en lång promenad i värmen till nåt hak en kvart bort, men vem har tid att äta? Tur att det finns vatten; det går ju att dricka medan man lyssnar.
Mitt hotellrum kostar 349 dollar natten, det står det på dörren. Inte är det vad jag betalar, men ändå. På ett sånt hotell ingår inte frukost, utan man måste pröjsa 12 dollar plus skatt och dricks varje morgon om man vill äta, och det vill man. Ett glas vin i baren kostar 7 dollar, och så klagar vissa på hur dyrt det är med vin till maten i Sverige.


Kim Kashkashian, jag fick höra henne och pianisten Lera Auerbach i den senares arr av Sjostakovitjs 24 preludier. Lita på att de kommer ut på CD snart.

Nu är det nog klagat för ikväll fick vi se och höra en nytänd stjärna, och den gnistrade osedvanligt klart. David Aaron Carpenter spelade Elgars Cello(viola)konsert med kongressorkestern och jag har sällan eller aldrig hört ett mer övertygande altfiolspel. Som jag föreställer mig Paganini - lång och gänglig och fullständigt bländande - så framstod Carpenter denna kväll. Räkna med att den här unge mannen å det snaraste lägger världen för sina fötter.