Högskolan har flyttat

Hochschule für Musik und darstellende Kunst har flyttat, eller åtminstone fått nya lokaler. 1999 fick de överta den gamla veterinärhögskolan vid Anton-von-Webern-Platz 1 i 3:e Bezirk.

Den gamla huvudbyggnaden, på Seilerstätte 26, mitt i innerstan, används dock fortfarande, även om den för tillfället ser ut så här.
Även de övriga tio(!), runt om i stan belägna byggnaderna som tillhör skolan, används alltjämt. Det blir många lokaler att sköta om, men så finns det också över 3300 studenter inskrivna.


Högskolan har förresten bytt namn, i linje med omvärldens förändringar, (läs: Bologna och Erasmus), och heter nu Universität für Musik und darstellende Kunst. Så här ser det ut innanför portarna till den nya huvudbyggnaden. Det är min ryggsäck från Orsa Björnpark där nere till vänster.

Ljust, luftigt och gott om plats.

Datorsal och pratställen. Ingen servering där, dock. Kanske en automat, förresten.

En av bakgårdarna.

"Dieser Baum wurde aus Naturschutz- und Ortsbildgründen vorübergehend vor einer Fällung bewahrt. Bei Sturm, Eisanhang, Regen- oder Schneefall halten Sie bitte sich und/oder Ihr Fahrzeug vom Wurfbereich des Baumes fern!"
Det här trädet skulle alltså ha fällts om det inte varit just ett träd och inte varit så fint att titta på. Akta er och eran bil om det stormar eller hänger istappar.

Musik und darstellende Kunst. Musik och framställande konst, dvs här pluggar också teater- och filmfolk. Den till vänster är nog nån regiprofessor.

Svenska spår i Wien

Redan Gustav II Adolf drömde om att inta Wien.
SON gjorde verklighet av drömmen, om än inte riktigt på det vis stormaktskungen hade tänkt sig. (Dock med pukor och trumpeter.)
Man skulle kunna tro att det är från den tiden, 1630-talet, som Schwedenplatz i innerstan fått sitt namn. Men det är istället de svenska hjälpinsatserna efter första världskriget som ligger till grund för det; en betydligt trevligare anledning. Som en gest av tacksamhet mot Sverige heter torget vad det heter sedan 1920.

SCHWEDEN-BOMBEN, lyser en stor neonskylt emot oss på Linke Wienzeile. Det är inte Red Light District och inte heller trettioåriga kriget som spökar. Istället är det reklam för vad vi i Malmö kallade gräddbullar, alltså Mums-Mums. Socker och vispad äggvita överdraget med choklad. Se här. Upphovsmannen till just det här receptet hade en bästa vän från Sverige, därav namnet.

2008 fanns det 1162 svenskar med permanent uppehållstillstånd bosatta i Wien. Den Svenska Kyrkan på Gentzgasse 10 i 18:e Bezirk är en naturlig träffpunkt för dessa. Där finns också ett uthyrningsrum som går att hyra i max fyra nätter på rad. Svenska Kyrkan i Wien har rötter så långt tillbaka som 1738. Varje år ordnas en julmarknad med idel svensk mat och detaljer; det är nog svårt att hitta något svenskare hemma i Sverige, till och med.

På Spittelbergmarkt i 7:e Bezirk hittade jag den här skylten utanför en källarlokal. Gubben där nere berättade att han gjort, sålt och serverat svensk adventspunsch varje år sedan 1995. Av hans beskrivning förstod jag att det rörde sig om glögg. "Pleitegeier's Schwedischer Adventpunsch mit Mandeln und Rosinen. 3.50 Euro."


Christkindlmarkt am Spittelberg.

En välbekant bank i hörnet Schubertring-Johannesgasse, mitt i Wien.



Österrikarna fascineras av kungligheter, särskilt när det stormar kring deras privata angelägenheter.



Just nu sjunger Kristina Hammarström en av huvudrollerna i Händels Alcina på Wiener Staatsoper. Uppsättningen regisseras av Adrian Noble och dirigent är Marc Minkowski. Den sistnämnde har tagit dit sin egen orkester - Les Musiciens du Louvre, från Grenoble - ett riktigt barockkapell. Det ges fem föreställningar, som alla tidigt blev slutsålda. Inga språng görs, så föreställningen blir fyra timmar lång, inkluderande en paus på uppskattningsvis trettio minuter. Kören står i diket och dansare medverkar som sig bör.
Kristina gör en bländande Bradamante - jag vet, för jag var där i lördags - en roll som hon tidigare sjungit på La Scala i Milano.

SON på plats för en dag i musikens högborg

Norrköpings Symfoniorkester gjorde ett bejublat gästspel i Musikverein på kvällen den 19 november.
Jeunesse knäppte oss på näsan i sin affischering. Det var ALAN BURIBAYEV med Norrköpings symfoniorkester, men däremot RESIDENTIE ORKEST DEN HAAG med Neeme Järvi.
Kul att det fanns plakat uppe i alla fall, som här i underjorden vid Karlsplatz.
Någon recension har jag däremot inte kunnat hitta, trots att jag haft koll på de fyra största tidningarna under lördag till måndag.

Nybrokajen räddad

Blåsarsymfonikerna och Länsmusiken i Stockholms län tar över konsertlokalen vid Nybrokajen 11. Förmodligen en bra lösning.
Läs mer här
och här
och här
och här.

Rädda Nybrokajen 11

I eftermiddags var jag inne i stan, på Nybrokajen, och hörde den lilla barockensemblen Europa Galante med sin ledare och violinsolist, Fabio Biondi. Det kanske är enda gången man får möjlighet att höra dem i Sverige, åtminstone i Rikskonserters regi. Rikskonserter läggs nämligen ner vid årsskiftet.

Eftermiddagskonserten som jag besökte idag är en del av den sista turnén arrangerad av Rikskonserter. En epok går i graven.
Dagens presentatör påpekade att med Rikskonserters upphörande följer att konsertverksamheten vid Nybrokajen 11 också avslutas. Gamla Ackis, en gång Radiosymfonikernas hem. En anrik, klassisk scen i Stockholm. Verksamheten läggs ner.

Läget är förträffligt, mitt i Stockholm, nere vid vattnet ett stenkast från Dramaten. Det är en vacker lokal, väggarna andas kultur och akustiken är utmärkt. Dessutom är den upprustad för inte alltför länge sedan.

Ska vi musiker stillatigande åse denna stympning av vår konstnärliga infrastruktur? Eller ska vi protestera?
Det här inlägget är min protest. Protestera du också, på Facebook (FB-gruppen heter just "Rädda Nybrokajen 11!") och Twitter, i tidningar och etermedia, och direkt till politiker. Stockholms kommunpolitiker är väl den logiska måltavlan för protest i det här fallet.
Rädda Nybrokajen 11!

Grattis Viola!

Bratschister världen över, grattis på violadagen!
Happy viola-day, everybody!
Schöne Grüsse zum Bratschentag!
Mindenkinek szeretettel, boldog brácsanapot kívánok!
Tanti auguri al giorno di viola!
Onnea alttoviulupäivänä!

Instrumentutställningen

Min favoritluthier, eller en av dem, Tetsuo Matsuda från Barrington, Illinois. Jag provade en fantastisk viola av honom i Wien på 1990-talet. Det var en antikverad, mellanstor altfiol på 40,5 cm, men med en stränglängd på 38,0! Ändå kändes den lättspelad, kanske pga att avståndet mellan stall och nedersadel var relativt kort. Den här gången hade han inte med sig några kanoninstrument, tyckte jag. Han säljer väl av i samma takt som han bygger.

Ching Juhl, med ryggen emot, från Shanghai och New York. Numera violist i Jade String Trio parallellt med hennes arbete som videoproducent. Ching Juhl dokumenterade hela kongressen på video. Hon sågs ständigt med kamera och stativ intervjuande någon. Jag var själv med om två sådana intervjuer med henne.

Andrew Carruthers, fiolmakare från Santa Rosa i Kalifornien. Här med tre av sina utmärkta altfioler.

Ruth Brons från Things for Strings. Hennes företag tillverkar och säljer rosa, blå och grå elefanter i silikon. Dessa ska hjälpa unga stråkspelare att få en perfekt stråkhållning redan från start. Elefanterna är för cello medan fiol- och altfiolspelare använder grodor i olika färger. Ruth Brons är också suzukilärare på fiol. Hennes mor, Martha, är cellolärare och de båda har tillsammans utvecklat de här tekniska hjälpmedlen för nybörjare.

Amerikanernas fäbless för ceremoniel

Fredagsprogrammet gav plats för en trevlig bankett på årets violakongress. Det var på flådiga Hotel Hilton, mitt i downtown Cincinnati, som alla violahöjdarna samlades; och till dem räknas så klart Thomas och jag själv. Ett jazzband spelade välkomnande i den överdådiga stora salen med kristallkronorna. Maten var av högsta klass med tre rätter och påfyllning av vinet så snart det behövdes. Det pratades och knöts kontakter. Vid vårt bord hade vi representanter från Nya Zeeland, Kanada och Wales, förutom Sverige då förstås.
Sen började formalia i form av prisutdelningar och announcements. Det ena och det andra skulle kungöras och folk skulle bli hedersmedlemmar till höger och vänster. Det var lite som ett årsmöte för det Internationella Violasällskapet. Festen stannade av, för årsmöten har diametralt motsatt effekt på människor jämfört med fester. Ny hedersmedlem i Internationella sällskapet blev... William Primrose. Han kom inte fram och tog emot utmärkelsen och han höll inget tacktal heller. Den som däremot höll tal var Miles Hoffman, prefekt på Petrie School of Music i Spartanburg, South Carolina. Han höll kvällens stora tal. Akademiskt tränad som han är från Yale och Juilliard, och med utgivna böcker bakom sig liksom tre år av radiopratande inför en fjortonmiljonerspublik, är han en van föredragshållare och närmast vikt för rollen att hålla Talet med stort T vid ett sånt här tillfälle. Och han höll verkligen talet, inledde med referenser till det gamla Grekland och fortsatte med utvikningar, mycket imponerande, och nämnde några av de prominenta professorerna med anknytning till huvudämnet, lade in humoristiska poänger som lockade till skratt. När man trodde att nu var det nog slut, fortsatte han ett varv till med grekiska anspelningar och några referenser till den klassiska litteraturen. Plötsligt tycktes han ha lång väg kvar till en avrundning och det stämde. Vid det här laget var man stel i nacken, och stel i rumpan också. Folk började skruva på sig och några behövde kissa. Vinet var slut också. Så kom han till något slags coda och det borde vara klart, men nej, nu kom Grekland igen. Här började flera distingerade violister titta undrande på varandra och småle. Hoffman tog ingen notis om detta utan fortsatte ytterligare ett varv av mässande om greker och violaster och referenser. Flera åhörare började skratta högt, andra tog sig för pannan, många gick ut och köpte något starkt i baren, finnarna gjorde det, andra åter började ropa saker om att nu räcker det. Hoffman fortsatte i över en timme och förstörde totalt festen.
Döm om min förvåning efteråt när några trogna framhärdade i sin åsikt att det hade varit ett fint tal och att det hedrade sin upphovsman. Någon hade en kanske långsökt förklaring att det var för att imponera på den kinesiska delegationen som Hoffman blivit ombedd att tala länge och lärt. Kineser tycker om sånt. Det var ju första gången som Kina medverkat på en internationell violakongress, och det får vid Gud inte bli den sista.
Jag vet inte, men ett vet jag, att det där talet fullkomligt förstörde banketten, i alla fall för min egen del.

Garth Knox till Stockholm

Ni som är intresserade av Garth Knox, alla bratschister borde vara det, kan anmäla er till workshopen "Extended techniques for strings", som hålls på SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut, den 30 september.
Workshopen kretsar kring "Viola Spaces", som tidigare omtalats här på SON Viola Globetrotters. De olika spelteknikerna avhandlas som en grupp-workshop, där grupper av aktiva anmälda deltagare medverkar tillsammans med Knox. Detta sker mellan klockan 9 och 12 på torsdagen. Efter lunch, kl 13, ger Garth Knox en konsert, varefter det sedan finns tid för eventuella individuella lektioner.
Kom alltså till aulan på SMI, Eriksbergsgatan 8B i Stockholm.
Anmälan görs till SMI:s expedition www.smpi.se info@smpi.se Telefon: 08-611 05 02. Pris från 200 kr.
Själv kan jag inte närvara, men jag garanterar att jag skulle varit där om jag hade varit ledig...

Tabea Zimmermanns videomasterclass

Ett event, eller vad man ska kalla det, som var mindre lyckat på årets violakongress, var när Tabea Zimmermann undervisade via länk från Berlin. Man får se företeelsen som sådan som ett experiment, även om det inte är första gången något liknande sker. Att det inte slog väl ut är till största delen ett resultat av fallerande medieteknik. Under den senare delen av timmen tappades kontakten med Berlin åtskilliga gånger. Både publik och Zimmermann tappade geisten. Många med mig lämnade lokalen; det kunde däremot inte Tabea Z göra, av förklarlig anledning.

Matthew Lipman, viola och Tabea Zimmermann. Den senare på videolänk från Berlin.

Den undervisning vi ändå fick ta del av, blev grovhuggen och med överdriven gestik - säkert p g a ovanan vid mediet. När hela Atlanten och mer därtill ligger mellan lärare och elev, är det nog förståeligt att talet blir teatraliskt och övertydligt. Det blev som att nivån på undervisningen låg alldeles för lågt.
Behållningen av den här stunden var däremot att få höra den alldeles förträfflige violaeleven, artonårige Matthew Lipman från Music Institute of Chicago, spela Waltons konsert, första satsen, på ett särdeles tilltalande sätt. Jag blir inte förvånad om unge Lipman kommer att hamna som principal viola i någon av de största symfoniorkestrarna i Förenta Staterna inom en nära framtid.

Fenomenet Garth Knox

Garth Knox recital på violakongressen var en sällsam och ögonöppnande upplevelse.
En specialist på ny musik, en snustorr akademisk tonspruta, tänker någon.
Men, det ögon- och öronöppnande i det här mötet var det sätt som musiken förmedlades på, och det var allt annat än torrt. Jag antar att det är Knox djupa förtrogenhet med improvisation och komposition som ger honom genomgripande förståelse av de verk han framför, och laddar dem med den spontanitet som gör dem oemotståndliga för lyssnaren. Två av de verk han framförde var för övrigt skrivna av honom själv.
Viola Spaces är ett antal studier i speltekniker hos samtidens musik. De finns utgivna på Schott för viola solo, ED 20520, men spelades här i en version för två altfioler. Framförandet var synnerligen hörvärt och fullt av humor.
Alla åtta Spaces kan höras och ses på youtube med Knox själv. Skillnaden i kommunikativ upplevelse är dock stor gentemot ett konsertframförande; det ser ut som att Knox står hemma i sitt kök eller nåt och spelar för webkameran. Det är ändå intressant som kuriosa. I nr 8 Up, down, sideways, round, får man hum om Knox makalösa behärskning av "circular bowing". Klicka här och hör en version för trio. I nummer fyra - 9 fingers - utforskas pizzikerandets värld uttömmande; här är den. Flageoletspel är på samma sätt i sökarljuset i nr 6 - Harmonic Horizon.
Knox lämnade Ardittikvartetten 1998 och slog ut i full blom såsom fri fågel.


Garth Knox, född på Irland och uppvuxen i Skottland, har på senare år ägnat tid åt den keltiska fiddlan och dess musik. Detsamma gäller viola d'amoren, som han givit mycket tid. D'Amore heter CD:n på vilken han blandar gamla tiders musik med nyskrivet - musik av Marais, Hume, Ariosti, Moser, Knox själv och tre keltiska folksånger. ECM 1925.
Ett album som kräver ett särskilt omnämnande är Viola D'Amour, en internetrelease från SHSK'H. Hela albumet går att avlyssna på nätet, eller laddas ned i sin helhet gratis; helst parat med en donation till utgivaren. Knox har själv komponerat alla nummer. Resultatet är suggestiv, experimentell solo-viola d'amoremusik som aldrig upphör att fascinera. Smaka på titlar som Oriental Blues, Double digital Duo och Bottleneck bow scan! I Double digital Duo åstadkommer Knox omisskännligt afrikanska färger som påminner mig om klangen hos tumorglar, när han spelar pizzikatoduo med sig själv på ett mycket tilltalande spår. Besök www.shskh.com och välj "Vol. 05"!
[photo: facebook]

Sist vill jag nämna Fuga Libre, som vi fick höra på violakongressen.
Knox skrev den till den första internationella violatävlingen i Tokyo förra året. Fugan har plats för en kadens, som spelaren själv förväntas addera till kompositionen, vilket också krävdes i den aktuella tävlingen. Schott VAB 71.
Garth Knox berättade själv att han komponerade stycket under starkt inflytande av den kubanska groggen med det liknande namnet, Cuba Libre!
Vars recept jag delger här:
4 cl kubansk ljus rom
saften av en halv lime
cola, t ex ubuntu
is
[photo: cocktailguiden.com]

Musikhistoriskt högintressant

Vi har indirekt fursten Eszterházy att tacka för de 176 trios komponerade av självaste Joseph Haydn, de verk som går under namnet Barytontrios. Vår finske vän Markus Sarantola har fördjupat sig i ämnet och grävt med hela handen i den skatt som de här kompositionerna utgör.
Markus Sarantola


Vem av oss kan nynna på ett enda tema från en barytontrio av Haydn? Jag tänkte väl det, och ändå finns det så många av dem. Man kan invända att denna sorgliga styvmoderlighet skulle bero på undermålig kvalité hos dessa trios. Men, nej, det är pappa Haydn som har hållit i pennan. Orsaken är istället det uppenbara att barytonen som instrument är död sedan länge.
[photo: ktm.net.pl]

Furst Eszterházy spelade själv baryton och gav Haydn i uppdrag att komponera en trio om dagen för honom. Haydn spelade troligen själv violastämman dagen efter, när respektive komposition skulle framföras. Fursten själv på baryton, givetvis. Tredjestämman är cellons.
Markus Sarantola är medlem av Finnish Baryton Trio, och har således hands-on-erfarenhet av dessa Haydn-verk. En del finns inspelat på CD av Sarantola med kollegor. Men det är inte bara Haydn som spelas av Finnish Baryton Trio, utan också hans samtida, men framför allt nyskriven musik för konstellationen. Då pratar vi alltså om baryton, barockviola och barockcello. Så jag måste nog ta tillbaka mitt påstående ovan att barytonen skulle vara ett dött instrument; länge leve barytonen!

Äras den som äras bör

Att den 38:e internationella violakongressen blev en sådan enorm succé, för det blev den, är i mångt och mycket en enda kvinnas förtjänst. Vi talar om en gigantisk organisatorisk triumf här, ett pärlband av världens ledande violister visar vad de har att erbjuda under fem intensivt koncentrerade dagar. Parallellt med detta pågår en mycket stor instrumentutställning under hela perioden. Kvinnan bakom allt är i detta fall Dr. Catharine Carroll. Dr. Carroll undervisar till vardags just vid denna skola som vi nu lärt känna med det långa namnet University of Cincinnati College Conservatory of Music, där hon tillsammans med sin mentor Masao Kawasaki har en violaklass med 40 studenter! Fyrtio.
Föga överraskande, om man betänker hennes uppenbart enorma arbetskapacitet, är hon samtidigt Chairman of the String Department vid samma skola.
[photo: catharinecarroll.com]

Mina källor ger vid handen ett väloljat samarbete mellan Dr. Carroll och Mr Kawasaki, där doktorn närmast har assistentens klassiska roll som koncentreras på spelteknik, medan Kawasaki sysslar med interpretation. Doktorstiteln tillkom efter en avhandling om vänsterhandens teknik.
Mina, som jag förutsätter, pålitliga källor avslöjar att Catharine Carroll i yngre år hårdsatsade inom idrotten. En skada satte stopp för fortsatt engagemang där och ledde plötsligt in på en helt annan bana: hon började lära altfiol vid sjutton års ålder, utan föregående violinkunnande! Se där en violahjältinna i vår tid; det är bara att buga i ödmjuk beundran.

Ingen duvunge

Donald McInnes har jag hört talas om sen jag var ung och det är rätt länge sedan. Köpte en LP - en stor svart med litet hål i mitten - på Domus i Malmö, där han spelar solostämman i Harold i Italien (på skivan; inte på Domus) och jag tror att Bernstein dirigerar. En gång var han på tv också och det var Harold igen. Började fundera om han bara kunde den låten.



Efter att ha bevistat hans masterclass förstår jag hans storhet bättre. Åldern ger förstås en pondus i sig, men det är inte bara det, utan ett gediget kunnande i botten i kombination med en scenisk säkerhet och en förmåga att gå rakt på pudelns kärna på ett väldigt rättframt sätt. Han ber inte om ursäkt för att han finns och jag kan förstå om många elever har antipati mot en som verkar kunna gå bryskt fram. Han verkar t ex väldigt road av att karikera beteendet hos mindre lyckade spelare eller elever.

Jessica Jasper och Donald McInnes, vla. Charles Tauber, pno.



En gång elev till Primrose, man kunde tydligt höra sarkasmerna som nedärvts, har McInnes haft en lysande musikerbana som solist med många av de stora orkestrarna och dirigenterna, främst i USA. Jag misstänker ändå att hans livsgärning gjort störst avtryck inom det pedagogiska gebietet, i alla fall att döma av de hyllningar han fick motta av gamla studenter genom åren vid slutet av hans framträdande på kongressen. Jag skulle gissa att ungefär halva auditoriet någon gång varit elev till denne Grand old man. För tillfället undervisar McInnes vid University of Southern California.

Gil Shaham spänner stråken som en pilbåge

Överskriften är ingen överdrift. En lätt kanske. Vi har hört Shaham på två kongresskonserter nu och njutit av det habila och på samma gång levande spel som ofta kännetecknar de etablerade solisterna i toppskiktet. Stråken är verkligen spänd så att stången böjer sig åt "fel" håll. Eller är det en tidig barockstråke han har? Nä. Alla i rummet undrade nog varför karln satte sig på andrafiolens plats när det var tid för Brahms Sextett. Undrar hur hans kontrakt var skrivet, för nog lät Adele Anthony bra sedd för sig själv, men med Shaham på podiet så är det honom en publik vill höra på förstastämman.

Campus

Bruno Giuranna, särdeles hörvärd


Det är ett otroligt imponerande campus som vi tillbringar våra dagar på - vi altfiolnördar. Man har känslan av att här finns hur mycket pengar som helst. Corbett auditorium, Watson recital hall, Patricia Corbett theatre, Cohen family theatre och Werner recital hall - det finns alltså fem (5) scener till förfogande för den här kongressen, och det inom diametern av ett stenkast!

Dimitri Murath var ypperlig i Ligetis Sonata


Vad jag saknar är ett fik. Jag vill kunna dricka kaffe mellan händelserna. Inte ens en kaffeautomat finns det. Inte för att man hinner dricka nåt. Vi uppmanades från början av vår värdinna, Catharine Carroll, att ständigt ha våra vattenflaskor fulla. Vi fick ju jättefina aluminiumflaskor i var och ens kongresspåse och ve och fasa om någon skulle bli dehydrated. Men om man blir decaffeinated, då? Det är nog en medveten strategi av ledningen att lägga händelserna så tätt och till och med överlappande, att man inte hinner ta nån fika nån enda gång. Idag var det kollision mellan Giuranna och Kashkashian, GIURANNA och KASHKASHIAN! Man fick höra den ena eller den andra, inte båda. Jag sprang emellan och försökte kompromissa. Det är första gången sedan åttiotalet jag hör nåt från Giuranna live och det är en belevad, energisk, charmerande, spontan, kvick, och elegant äldre man som spelar viola som om han fortfarande var fyrtio. Och vilken altfiol sen. Det måste vara det bästa instrumentet på den här festivalen. Eller vad det heter. Efteråt sprang jag iväg för att jaga kvartetträvar. Det skulle bli en diskussion mellan kvartettviolister från Cleveland Quartet, Emerson String Quartet, Juilliard String Quartet och Guarneri Quartet. När jag väl hittade rummet, jag var sen förstås pga överlappningen, var det så knökfullt att jag inte ens kom innanför dörren. Rätt trist att missa en sådan once-in-a-lifetime-händelse när man faktiskt har rest hit.



Atar Arad, med sin Niccolò Amati och pianisten Eri Kang, var minnesvärd i sina egna verk och i Ravels Sonatin för piano och viola op posth. Kan det vara ett arr?

Och vill man ha något att äta så finns det inte heller på campus, utan man måste ta en lång promenad i värmen till nåt hak en kvart bort, men vem har tid att äta? Tur att det finns vatten; det går ju att dricka medan man lyssnar.
Mitt hotellrum kostar 349 dollar natten, det står det på dörren. Inte är det vad jag betalar, men ändå. På ett sånt hotell ingår inte frukost, utan man måste pröjsa 12 dollar plus skatt och dricks varje morgon om man vill äta, och det vill man. Ett glas vin i baren kostar 7 dollar, och så klagar vissa på hur dyrt det är med vin till maten i Sverige.


Kim Kashkashian, jag fick höra henne och pianisten Lera Auerbach i den senares arr av Sjostakovitjs 24 preludier. Lita på att de kommer ut på CD snart.

Nu är det nog klagat för ikväll fick vi se och höra en nytänd stjärna, och den gnistrade osedvanligt klart. David Aaron Carpenter spelade Elgars Cello(viola)konsert med kongressorkestern och jag har sällan eller aldrig hört ett mer övertygande altfiolspel. Som jag föreställer mig Paganini - lång och gänglig och fullständigt bländande - så framstod Carpenter denna kväll. Räkna med att den här unge mannen å det snaraste lägger världen för sina fötter.

"Violinists don't have congresses..."

"...oh, I'm sorry, they have, they are called competitions"
Juliet White-Smith lockade till skratt i sitt lilla öppningstal vid dagens invigning av den 38:e Internationella Violakongressen i Cincinnati.

Garth Knox hade en oförglömlig recital på onsdagskvällen. Kim Kashkashian medverkade i det avslutande numret.

Tidernas mest späckade

Nu är vi i presentationen framme på eftermiddagen, dag 2 på programmet. Jag inser att jag inte kommer att hinna med mer före avresan. Hittills presenterade är 18 violister. Skulle jag fortsätta på det här viset så skulle det bli 29 stycken till! Alltså en violakongress som presenterar 47 (fyrtiosju) aktiva altfiolutövare. Vilka är det då mer? De jag känner till från förut är Michael Tree, D A Carpenter, Heidi Castleman, Paul Coletti; och så tillkommer då de övriga 25. Mycket spännande ska det bli!

Är vi klara med det?...

... Inte alls! Hör nu här:

[photo: nove.firenze.it]

Bruno Giuranna, född i Milano 1933, en av grundarna av den berömda ensemblen I Musici. Solist på både violin, viola och viola d'amore. Inledde sin solokarriär redan 1954! Sedan dess regelbundna framträdanden med Berliner Philharmoniker, Concertgebouw Orkest and La Scala-orkestern med bl a Abbado, Giulini, Barbirolli, Muti och Celibidache. Erfaren violaprofessor. President för ESTA, European String Teachers Association. Talrika inspelningar, bl a med Szeryng, Mutter och Rostropovitj. Numera även dirigent. Medverkar på kongressen med två seminarier.


[photo: orient.bowdoin.edu]

Roberto Díaz är rektor för Curtis Institute of Music i Philadelphia och violaprofessor vid samma skola. Tidigare har han bl a varit violastämledare i the National Symphony under Rostropovitj och i Philadelphia Orchestra, 1996-2006. På kongressen får vi höra honom i masterclass och i Schnittkes Monolog.


[photo: members.aon.at]
Kim Kashkashian kräver kanske ingen närmare presentation, som den välkända stjärnviolist hon är. Men ändå: armenisk härkomst, född 1952 i Detroit och uppvuxen där. Studier för Trampler och Tuttle vid Peabody Conservatory. Läraruppdrag i Bloomington, Berlin, Freiburg och Boston i tur och ordning. Kontinuerligt samarbete med samtida komponister som Gubaidulina, Bouchard, Jolas, Penderecki, Harbison, Kurtág, Kancheli, Mansurian och Eötvös. På violakongressen får vi två tillfällen att höra henne spela.

Andra dagens morgon

>
[Photo: DSO]
Matthew Jones är professor i violin och viola vid Royal Welsh College of Music and Drama. På kongressen leder han sessioner i Alexanderteknik.



[photo: secure.cim.edu]
Lynne Ramsay-Irvine, alternerande stämledare i Cleveland Orchestra sedan 1989, på viola förstås. Undervisar vid Cleveland Institute of Music. Hon håller på kongressen seminarium om orkesterlitteraturen. Något slags stämrep kanske; klockan åtta på morgonen!


[photo: www.loc.gov]
Samuel Rhodes har varit medlem i Juilliard-kvartetten i 40 år(!). Hans enorma erfarenhet hoppas vi få del av vid hans masterclass på torsdagsmorgonen. Rhodes är född i New York och studerade en gång i tiden viola hos bl a Walter Trampler.



[photo: www.riax.com]
Atar Arad, amerikansk violist, född i Israel 1945. Tidigare medlem av Cleveland Quartet, mångfaldig prisvinnare i tävlingar, undervisar i Bloomington, tidigare på Eastman. Även komponist. Spelar på en viola av Niccolo Amati. Medverkar på kongressen som jurymedlem och med en kort recital tillsammans med Carol Rodland.


[photo: carolrodland.com]
Carol Rodland, solist, kammarmusiker och lärare. Debuterade som tonåring med Philadelphia Orchestra. Därefter prisvinnare i flera tävlingar. Undervisar på Eastman. Rodland deltar på kongressen som jurymedlem i tävlingen för unga violister samt med en kort recital tillsammans med Atar Arad.

Första dagens kväll

Det är verkligen ett späckat program som bjuds på denna violakongress. Efter recitalen med de sju medverkande har vi möjlighet att lyssna på en högintressant masterclass. Xi-di Shen är professor vid konservatoriet i Shanghai i såväl violin som viola. Professor Shen tillhör den första generationen musiker som utbildats efter grundandet av "det nya Kina". Hon är därmed den första yrkesverksamma violaprofessorn i Kina, enligt Great Wall International Music Academy.
[photo: greatwallacademy.org]


Den första dagens program avslutas med en recital av Garth Knox, tidigare violist i Arditti-kvartetten och Ensemble Intercontemporain. Knox samarbetar regelbundet med ett flertal av vår samtids ledande komponister och komponerar också själv. På senare tid har hans intresse för viola d'amore och medeltidens fiddla, utsträckt hans repertoar till gamla tiders musik. Han har också utforskat keltisk folkmusik och funnit sig till rätta även som improvisatör.
[photo: espaciosinkro.com]

Dag ett fortsätter

Efter Nobuko Imais masterclass får vi höra en recital med hela sju medverkande: Miles Hoffman, Michelle LaCourse, Scott Slapin, Janet Sung, Thomas Tatton, Kenneth Martinson, och Lembi Veskimets.

[photo: www.thomassmith.us]

Miles Hoffman, "Dean of the Petrie School of Music, Associate Professor of Viola" och medlem av American Chamber Players. (Dean = dekan = dekanus = prefekt = högsta administrativa chef för en universitetsfakultet.)

[photo: www.bu.edu]
Michelle LaCourse undervisar vid Boston University College of Fine Arts.


[photo: www.stringsmagazine.com]
Scott Slapin var den förste som spelade in Bachs Sonator och Partitor för soloviolin på altfiol. Har också spelat in Paganinis Kapriser på altfiol [Wikipedia]. Själv komponist.



[photo: www.conductorsguild.org]
Janet Sung, firad amerikansk violinist med en diger meritlista, spelar på en Maggini från cirka år 1600.

[No pic.]
Thomas Tatton, även tidigare omnämnd här på bloggen, har nyligen pensionerats från sin post som "String Specialist" vid Lincoln Unified School District i Stockton, California. Han har varit aktiv i det Amerikanska Violasällskapet i alla år, varav 1994-98 som ordförande. [No pic.]

[photo: www.arts.ufl.edu]

Kenneth Martinson, också han tidigare omskriven här på SON Viola Globetrotters, assisterande violaprofessor vid University of Florida i Gainesville, men också komponist, arrangör och musikförläggare.

[photo: www.cleveland.com]
Lembi Veskimets är född i Toronto av estniska föräldrar. Sedan 1997 är hon medlem av ansedda Cleveland Orchestra. Cleveland ligger förresten också i Ohio, men i norra delen, fyra och en halv timmes bilresa från Cincinnati.

Årets IVC

Årets internationella violakongress hålls i Cincinnati, Ohio, är koncentrerad till fem intensiva dagar i juni på universitetsområdet, University of Cincinnati, och inleds med två höjdare.
Dag 1 rivstartar med ett videoseminarium som Tabea Zimmermann håller via länk från Berlin.

[photo: performarts.net]

Nobuko Imai följer upp med en masterclass på plats direkt efteråt. På så sätt får vi höra två av de idag främsta violisterna i världen under loppet av två timmar!
[photo: loddingkonsert.se]