Vi tar adjö av Sydafrika

Vilket märkligt och underbart och fantastiskt land Sydafrika är! Solen står i norr mitt på dagen – bara en sån sak.
Khoikhoi-folkets existens kan spåras i Botswana hela 120.000 år tillbaka. Khoi vandrade söderut och etablerade sig i nuvarande Sydafrika för 2000 år sedan. De kan därför, tillsammans med sitt närbesläktade broderfolk San, betraktas som ur-invånare i Western Cape. San är mera av ett samlar- och jägarfolk medan Khoikhoi i högre grad driver boskap. De båda folken är varandra så närstående att man använder ett gemensamt namn för dem, nämligen Khoisan. Till andra folkgrupper som Xhosa och Zulu har de lånat ut många av de karakteristiska klickljuden i sitt språk. Notera f ö att tre sådana berömdheter som Desmond Tutu, Miriam Makeba liksom självaste Nelson Mandela är Xhosa [Wikipedia].
Mycket av detta fick vi lära oss i förrgår av vår eminente guide André, som kunnigt, vältaligt och humoristiskt ledde oss genom Kirstenbosch botaniska trädgård vidare till en båttur med sälsafari i Hout Bay och till sist mot de storslagna vyerna vid Cape Point och Cape of Good Hope. Jag utnämner härmed André till världens bästa reseguide.
Kirstenbosch var i förrgår något av en Edens lustgård med en alldeles perfekt temperatur, klar luft, blå himmel och sitt läge vid foten av Table Mountain. Det berget, fick vi lära oss, har en flora bestående av 1400 arter. Som en jämförelse har de Brittiska öarna blott 1200 arter totalt i sin flora.

Stellenbosch har ett stort antal ekar planterade och har därför fått tillnamnet ”eikestad”, ekstaden. Orsaken var att man en gång ville starta en egen produktion av vinfat, alltså ektunnor, i st f att importera dem dyrt från t ex Frankrike. Tanken var god, men eftersom eken växer för snabbt under vinterhalvåret i detta klimat, blir träet i håligt och obrukbart för ändamålet. En flopp alltså. Istället importeras fortfarande fat dyrt från företrädesvis Frankrike. En tunna kostar 19000 kronor och kan då användas endast för 3-4 skördar innan den säljs vidare för cognac- eller brandytillverkning.

Om Khayelitsha, den största kåkstaden nära Kapstaden (bara Soweto utanför Johannesburg är större i SA), fick vi höra att regeringen bygger bostäder, små stenhus, efterhand för att rensa upp i misären. Expansionen i Khayelitsha är emellertid av sådan omfattning att när regeringen har byggt klart ett hus till en familj, har redan tre till fyra nya familjer flyttat in till Khayelitsha från centralafrika. Området är ”tribal land”, ett slags reservat. Därför behövs inget bygglov eller arbetstillstånd, myndigheterna står maktlösa. Istället betalar de boende en liten hyra till områdets hövding, som är den egentlige makthavaren i Khayelitsha .

Besöket på Cape Point och Godahoppsudden var sannerligen en strålande avslutning på vår vecka. Restaurangen vid Cape Point har förmodligen världens vackraste utsikt. Ändå hade vi råd att äta vår lunch där; och det beror inte på att vi har gott om pengar. Det blev inte mycket till matro, för valarna nere i False Bay pockade hela tiden på uppmärksamhet. Det var tre stycken valar av en sort som heter Southern Right Whale, Eubalaena australis. De verkar ha haft något slags parningslek därute. Testiklarna på en sån val väger förresten 500 kilo vardera [Wikipedia] om den gode läsaren nu vill veta.

Cape of Good Hope, Kaap die Goeie Hoop.
Det är en allmän missuppfattning att Godahoppsudden skulle vara vattendelare mellan Atlanten och Indiska Oceanen. Det är istället Cape Agulhas 15 mil längre sydostvart som har denna funktion och som också är Afrikas sydligaste udde. Cape of Good Hope är istället Afrikas sydvästligaste punkt och som sådan ett psykologiskt viktigt landmärke för sjöfarten genom alla tider. När portugiserna rundade Godahoppsudden, eller Cabo da Boa Esperança som är det portugisiska namnet, 1488 i sin jakt på sjövägen till Indien fick de äntligen börja segla mer åt öster än åt söder.
När SONs violastämma närmar sig udden på vägen längs stranden dyker plötsligt två betande strutsar upp cirka tio meter ifrån oss. Vi stiger av och låter digitalkamerorna rassla, eller vad dom nu gör. Själva uddbesöket är så vältajmat att vi efter att de obligatoriska gruppfotona är tagna, kan njuta av solnedgången från Afrikas, eller kanske världens, sydvästligaste udde, övertygade som vi är om att den kanske aldrig förr har gått ner på en vackrare plats än just precis denna.