Kvalitet verkar vara ledordet

Första dagen på årets violakongress är avklarad. Då redaktören för Viola Globetrotters drabbats av feber, blir det ingen heltäckande bild av dagen. Jag var helt enkelt tvungen att gå hem och vila en stund på eftermiddagen. Missade då Rebecca Youngs, som det sades, utmärkta klass med orkesterrepertoar. Eftersom kollega Markku var där, kan jag ändå berätta att det hela var utformat som en masterclass, där tre elever fick spela vars två orkesterutdrag, och fick instruktioner på det.
Annars var den största begivenheten kvällskonserten med kammarorkester i Kodak Hall. En gammal, vacker sal, även om den kan kännas kitschig, och med väldigt fin akustik. Wolfram Christ hade anlitats som dirigent. I det första verket spelade han dessutom själv. Det lät helt himmelskt när han, tillsammans med IVC:s kammarorkester, framförde sina två arr av dowlandsångerna Lacrime och If My Complaints Could Passions Move. Dessa följdes sedan omedelbart av Brittens Lachrymae, i versionen med stråkorkester. Ett väldigt bra upplägg! Jag kände mig närmast upplyft till himlen, trots febern.

Paul Neubauer

Andra höjdpunkter för dagen var Paul Neubauers spel i Reinhold Glières (1875-1956) Två konsertstycken i arr av Eckhart Schloifer. Har jag fel när jag påstår att Glière främst var träblåstonsättare? Det här arret var däremot helt i samklang med violan, och framfördes med virtuositet och klanglig upphöjdhet av Neubauer (som förresten uttalas Newbauer här).
Dagens komponist kan man väl kalla Nicolas Bacri (f 1961). Han drog ner applådåskor för sina verk Sonata Variata, op 70 och Folia, op 70b. Den senare framfördes av Kim Kashkashian, i gammalt gott slag, och kammarorkestern under Christ. Den förra spelades i Kilbourn Hall, också en kanonfin sal, av Dimitri Murrath, den belgiske bratschisten som varit så framgångsrik i tävlingar. Att han varit det kan man förstå efter ett framförande som det här. Han glänste också i Cincinnati, för två år sedan, med sin övertygande ligetisonata. Minns jag.
Kl 14 startade en instrumentdemonstration. Alltså inte som första maj, utan ett stort antal altfioler upplagda på fyra bord, skulle jämföras ordentligt. Och det var så ordentligt att jag blev tvungen att gå efter att ha hört cirka tio instrument. Det var inalles 32 violor, och samtliga finns med på den utställning som ingår i kongressen. Konceptet var annars ambitiöst. Tre välkända solister skulle spela varsin gång på alla instrumenten, vilket gör 96 prov totalt. Det var James Dunham, tidigare Clevelandkvartetten. Dunham har förresten haft ett läraruppdrag här på Eastman school of Music. Det var Paul Neubauer, en av kvällens solister med orkester, och det var soloviolisten i Chicago Symphony, Charles Pikler.

Annette Isserlis

Annette Isserlis recital tillsammans med gambaisten Christel Thielemann och cembalisten Michael Unger, var däremot inget att skriva hem om. Artisterna formligen lyste av jet-lag. Jag hörde visserligen bara de två inledande numren. Och Isserlis arbetade förvisso upp sig till Sonatan av Jakob Walther (1650-1717). Kanske hon i nästa nummer blivit frisk från sin jet-lag, vad vet jag. Själv var jag fortfarande sjuk.
Kilbourne Hall är också en mycket fin sal, och man måste häpna över hur mycket som har satsats här genom åren. Inte olikt förhållandena i Cincinnati.