Många godbitar, ingen mat

Er man i Rochester har fortfarande mandlar stora som tennisbollar. I morgon blir det nog raka vägen till doktorn.
Jag har ändå klarat att besöka en hel del aktiviteter i dag. Nästan så mycket att jag inte hunnit äta. Tur att man tog ett par äpplen med sig från sextondollarsfrukosten. Sexton dollar plus skatt och dricks - det är så man spyr! Fast nä, förresten. Har man ätit en så där dyr frukost vill man nog behålla den.
Höjdpunkter i dag var Kim Kashkashians recital med ett tilltalande program. Först Brahms två sånger med utmärkt dramatiska Katherin Ciesinski och pianisten Russel Miller. Sedan Kurtágs samtliga Jelek - inte mindre än tjugo stycken miniatyrer för viola solo. Kashkashian delade in dem i grupper och menade att de beskriver Kurtágs liv och kompositoriska utveckling i olika skeden. De första Jelek (tecknen) är komponerade redan 1961, medan de på slutet är från sent nittiotal, tror jag hon sa. Allt som allt tog de 25 minuter att framföra. Phantasiestücke av Schumann avslutade konserten, och där briljerade Kashkashian med sin élan, precision och energi.
Två masterclasses var hörvärda under dagen. Den tredje, med Wing Ho, höjdaren från Beijings centrala konservatorium, var jag inte så road av. Delvis berodde det på språkbarriären, men inte bara. Jag borde ha lyssnat på Yizhak Schotten i stället. Men Hartmut Rohde från Berlin var riktigt spännande att lyssna på med sin välbalanserade teknik - inte helt olikt min lärare Führlingers approach, faktiskt.  Walton och Hindemith är populära masterclasskomponister. Jag tror jag hört Walton fyra gånger i dag. Wolfram Christs masterclass var inte mindre intressant den. Där fick vi dessutom höra två mycket skickliga elever, som jag tyvärr inte fått veta namnen på. En pikant detalj var att Rohde först beskrev vibratorörelsen som en våg, ovanför och under önskad tonhöjd. När sedan Christ pratade om samma problem, menar han att avsedd tonhöjd ligger i överkant av kurvan eller vågen. I båda fallen var det Brahms som gav upphov till vibratoanalysen.
Jag valde Rohde i stället för Cynthia Phelps orkesterstudier i dag, vilket jag hoppas att ni ursäktar mig. Jag ångrar det inte. Rohde var verkligen hörvärd.

Peter Klimo och Max Savikangas

I förmiddags, på IVC-delegaternas speciella recital, fick vi höra Max Savikangas nykomponerade verk Kepler 22-b. Titeln syftar på den första utomsolära planeten som upptäckts från jorden 2011 - alltså utanför vårt solsystem, 600 miljoner ljusår bort. Upptäckten fascinerade Savikangas till den grad att han komponerade verket, och dedikerade det till NASA! Och det var ett fyrverkeri vi fick höra - uppfriskande, som alltid med Max. Ett mycket kompetent framförande, också från pianistens sida - Peter Klimo - som jag tycker är en briljant och helgjuten pianist, av det vi hört här på IVC 2012. Kepler 22-b har bitvis ett mer traditionellt tonspråk än vad vi har vant oss vid från Savikangas penna - också om han kryddade det med sina specialeffekter som circle bowing, extrema vibraton och tryck- och skrapljud med stråken. Även det mer traditionella behärskar han uppenbarligen mycket väl.
De polska inslagen på den recitalen föll mig inte särskilt i smaken, varken vad beträffar musikval eller framförande. Viacheslav Dinerchtein, som representerar Schweiz, visade däremot en imponerande virtuositet i uruppförandet av Fabian Müllers (f 1964) krävande Sonata, med Zuzanna Szewczyk Kwon vid flygeln - också hon en fin pianist; roligt med en violakongress som har en Sevcik till pianist, förresten.
Eastman Alumni-recitalen hörde inte jag, då jag måste försöka kurera mig med en timmes sömn. Skulle gärna hört Brett Deubner, dock, som börjar bli ett stort namn i violavärlden.
I kväll gavs stor konsert i Kodak Hall med Rochester Philharmonic och dess chefdirigent, Arild Remmereit. Solister i Gubajdulinas Two Paths var Cynthia Phelps och Rebecca Young. De båda har uruppfört verket med sin "egen" orkester, New York Phil, men nu fick vi alltså höra det med RPO, som är en utmärkt orkester, ungefär av SON:s storlek. Elva altar; det är så man anger numerären på en symfoniorkester. Gubajdulinas lite väl sömnigt upprepande låt, fick åtminstone ett lysande framförande av Phelps/Young. Rebecca Youngs viola lät sensationellt bra. En av världens bästa altfioler skulle det kunna vara, av klangen att döma.
Nu sömn.