Fortfarande mycket kvar att höra

Den här kongressen är synnerligen rikhaltig i sitt utbud, med ett ständigt flöde av nya solister, lärare och spännande kompositioner.
Jag hade inte hört talas om Spencer Martin förut. Inte heller kände jag till Ernest Walkers (1870-1949) violasonat. Det är ett härligt romantiskt stycke, som framfördes klangligt välpolerat och med mycket god känsla och smak. Pianist var Russel Miller.

Jutta Puchhammer-Sédillot med sin viola
av Geoffrey Ovington, och pianisten
Chi-Chen Wu.

Jutta Puchhammer-Sédillot känner jag sedan förut som en äkta Führlinger-student, vilket är hennes egen benämning. Hon bor och undervisar i Montreal sedan många år. Hennes projekt för närvarande är de s k "pièces de concours" som skrivits varje år sedan 1897 för avgångsklasserna vid Frankrikes två främsta konservatorier. Puchhammer forskar fram alla verken och gör inspelningar av dem. Här fick vi höra Charles Lefèvres (1843-1917) Caprice och Hélène Fleurys (1876-e. 1917) Fantaisie. Jutta Puchhammer tolkade dem med sedvanligt temperament och handfasthet, med ett stort mått av virtuositet iblandat. Pianisten hade fått ett sent förhinder och ersattes förtjänstfullt av Chi-Chen Wu.
Michael Djupstrom (utan prickar) har fått pris för sin viola/piano-komposition, med namnet Walimai. Han (f 1980) framförde själv verket tillsammans med violisten Ayane Kozasa, på ett särdeles tilltalande vis. Kozasa vann Primrosetävlingen förra året och har en magnetisk scennärvaro, självklart kombinerad med en oklanderlig teknik.
I kväll var jag och lyssnade på Rochester Philharmonic igen. Samma program som sist, men med en ny violakonsert - ett uruppförande. Marcus Thompson på viola framförde Olly Wilsons Viola Concerto, säkert på ett utmärkt sätt. Men jag hade svårt att ta till mig den nya kompositionen. Den var för fragmentarisk och otydlig i sin dramaturgi, i mitt tycke. Den har legat i byrålådan i tjugo år, efter vad vi fick höra igår, och där kanske den borde legat kvar. Nä, skämt åsido, säkert var det många i den fina Kodak Hall som ärligen uppskattade uruppförandet. Och Arild Remmereit gjorde i och med detta sin sista konsert som konstnärlig chef för orkestern.
John Grahams recital på eftermiddagen, var inte heller riktigt i min smak. Även den innehöll ett uruppförande: Mikel Kühns (f 1967) New York - for Viola and Interactive Electro-acoustics. Jag tror jag låter någon annan recensera det verket och den konserten. Delvis beror mitt missnöje nog på bristande scenisk utstrålning från solisten, delvis den hårda konkurrens som råder här och som gjort mig kräsen som en sjuåring vid middagsbordet.
I morse var det intressant att följa Charles Pikler, från Chicago Symphony, när han instruerade två studenter i orkesterutdragen. Pikler har ett eget spelsätt, och en väldigt ljus klang i sitt instrument. Hans instruktioner är spontana och direkta, utan att han trampar nån på tårna. Vi fick veta ett och annat om Barenboim och Solti. T ex att Barenboim fick orkestern att göra hela passagen i flygande spiccato, den i Brahms Haydn-variationer (är det nr 4 som är mixade spiccaton i 6/8?).
Och till sist Jonathan Vincours anmärkningsvärt fina framförande, tillsammans med Russel Miller, av Brahms Ess-dur. Vinocour är stämledare i San Francisco Symphony sedan 2009. Han kommer faktiskt ursprungligen här från Rochester. Också hans viola klingar väldigt ljust, men har tillräcklig fyllighet: en Storioni från 1784. Precis som hos Spencer Martin ovan, var det ett mycket välpolerat spel, fullt av god smak och klanglig finess. Vilka fina instrument man får höra här! Och med detta tog Vinocour rungande revansch efter sin bleka lärarinsats igår.