Kongressen är slut; leve violakongressen!

Så har vi passerat slutet även på den här kongressen, som alltså är nummer 40 i ordningen, av de internationella violakongresser som förekommit. Det har varit över fem hundra betalande deltagare, och därtill 1600 dagbesök, vilket är mycket bra.
Jag kunde ana att jag skulle få frågan, och alldeles nyss har jag blivit bearbetad av några hard-core violister att starta en svensk sektion. Det finns nämligen ingen sådan, sedan det att Otto Freudenthal flyttade och sedan den korta tiden med Björn Sjögren vid rodret. Jag vet inte vad jag ska svara, om jag har den motivationen som krävs för det arbetet.Det skulle nog krävas väldigt mycket av glada tillrop för att övertyga mig.

Michael Tree instruerar Aria Cherogosha.

I dag har vi på morgonen hört självaste Michael Tree, Guarnerikvartettens mångårige violist, i masterclass. Det var med tre olika elever, varav en var väldigt begåvad, hon med namnet Aria Cherogosha. Hon spelar på en pytteviola, men får fram en fin ton och ett väldigt levande spel i Bachs C-durpreludium. Michael Tree mottog en hedersbetygelse, och ger med sin närvaro ytterligare tyngd åt denna väldigt lyckade kongress. Det är knäpptyst i salen, och varje ord som sägs skulle kunna bli till bokstäver i en ny helig skrift. Och mycket av vad han säger är verkligen bra.
Så fick jag äntligen tillfälle att bekanta mig med instrumentutställarna på våning ett och två. Flera hade redan lämnat, men det fanns tillräckligt att prova för åtminstone ett par timmar. Det var skojigt men svårt att fatta avgörande beslut i den miljö som är och på den ändå väldigt korta tid som erbjuds. Jag knöt några kontakter i alla fall.
Kongressens sista dag avslutades med en lång recital med ett varierat program. Inga direkta höjdpunkter där, utan en tämligen blek avslutning. Men jag har inget att invända på det hela taget, utan böjer mig i ödmjuk beundran för de tre kongressvärdarna, Carol Rodland, Phillip Ying och George Taylor, som genomfört en kongress som hållit nästan samma höga kvalitétsnivå som den i Cincinnati för två år sedan.
Timmen är sen och  jag har min packning att sköta om. Jag återkommer med väldigt många bilder, för den som är intresserad.