Framme

Det tog lång tid att ta sig hit.
940-950 km i timmen är ändå skaplig fart, men här snackar vi ju över 1000 mil att avverka.
Algeriets öknar tycktes oändliga även från 9500 meters höjd. Det kraftiga diset över öknen får en attraktivt röd-rosa-blå färg av den rödaktiga sanden.
I den bergsöken som följer ser vi ett myller av älvfåror, flodbäddar – snustorra vindlande mönster som bara måste vara resultatet av ett en gång i tiden strömmande vatten.
Resan ler mot mig, för jag får sitta vid fönstret och det är inte mulet idag.
Flygplansvingen på Boeing 777-200 tycks stor som en fotbollsplan och skymmer min sikt. Men jag vrider mitt huvud åt höger tills det tar stopp, och kan därför ge en reseskildring här ikväll.
Det kunde lika gärna vara planeten Mars där nere, med sin röda yta, men det är Niger med städerna Agadez och Niamey. Nån som har hört talas om dom?
Från och med Nigeria tappar jag tråden då diset och molnen tar överhanden. Kamerun, Kongo, Angola, Namibia och andra länder flyger vi över utan att det märks.
Nu är vi framme och det gick bra, fast Jannes väska är borta, och hotellet är fint, men kallt. Råkallt, för den här temperaturen på nio grader paras med fukt, dimma och dis. Luften har en stark ton av koleldning och jag associerar till min tid i Budapest på sent åttiotal.