Hundrasexton sardiner på burk

116 man på det här podiet? Knappast. Jag vet inte hur Janáčekfilharmonin bär sig åt, men det enklaste svaret är kanske att de aldrig spelar med full besättning på hemmaplan. Min gissning. Salongen var stor som Hörsalen ungefär och trots det hade man den här kvällen inte vecklat ut läktardelen, vilket gjorde att endast två- trehundra personer fick plats. Trots detta var det inte fullt!
Benen på Patrícia Bretas och på Alan Buribayev och SON och på flygeln i Martinůs pianoconcertino.

Det var en extrainsatt konsert utan de automatiska abonnenterna närvarande. Senare fick jag höra att ostravaborna undviker att gå på konserter just nu, då de är rädda för svininfluensan. Den stora, fina affischen utanför på framsidan kunde inte rädda oss undan ett smärre publikfiasko på vår premiär. Ändå vågar jag påstå att det var ett välklingande SON fyllt av kollektiv självtillit som satte standarden inför fortsättningen: här är vi, så här låter vi, skyll er själva ni som inte kom!


Scengolvet är så att säga på förekommen anledning täckt av en grå heltäckningsmatta – ljudet snurrar runt rejält även med mattan på plats. Vår brass-sektion var igår härligt skönspelande och välljudande, men klangen blev så stark ibland att hade man inte tinnitus förut så fick man väl det nu. Äggkartonger på väggarna blir nog nästa steg för vår arrangör i syfte att akustikförbättra den här salen.


Hur som helst visade vår orkester framfötterna på ett föredömligt sätt denna kväll. Den publik som var på plats verkade mer än nöjd, också med de två extranumren, Peterson-Bergers Sommarsång ur Frösöblomster och Alfvéns Festspel.
Pekka Lehtinen, kontrabas, övar danssteg i pausen.


En märklig syn var det att se så mycket folk lämna byggnaden, Dům Kultury Ostrava, efter konsertens slut – många fler människor än numerären på vår publik denna afton. Det visade sig att två andra konserter ägt rum samtidigt som vår, i samma hus men i andra salar... [22 nov]