Stråken dansar på bra den också, men inte riktigt i samma takt som fingrarna, vilket den borde...
Sinfonie singulière är riktigt svårspelad, rakt igenom.
Den är våran starter, ett slags antipasto. Startern brukar vara något som man nästan bara kan ”spela av” liksom för att få upp ångan inför fortsättningen, och på något sätt reta aptiten på det som komma skall.
Sinfonie Singulière ur dirigentens perspektiv, här i Konserthuset i Zlín.Singulière torde betyda att det bara finns en av den. Detta går inte att förneka. Dock är det omisskännliga dofter av både Beethoven, Schubert och Mendelssohn som samlats i den här svenska luktburken*. (*Luktburk: läromedel förknippat med Maria Montessoris pedagogik.)
Sten Broman var Franz Berwalds sändebud på jorden. Vart han kom missionerade han för Berwald och höjde honom till skyarna som det sorgligt negligerade geniet från norr.
I en intervju med Bengt Roslund (dubbelgångare till både Lars "Laban" Arnesson och Andrew Parrott f.ö.) fick han frågan hur högt vi egentligen borde värdera vår Berwald, var han månne till och med en större komponist än Beethoven? Inför denna fråga måste till och med Sten Broman kippa efter andan och samla sig lite grand. Det kom aldrig något riktigt jakande svar, men inget förnekande heller från Broman.
Sten Broman i unga år.[photo: internet]Sten Broman, altfiolist, musikkritiker och komponist. En gång i tiden hade han förresten timmar på S:t Petri skola i Malmö, där jag varit elev. Undrar just om han hade samma problem som jag med att bemästra den här stämman i C-dursymfonin. Nej, inte är den någon vanlig enkel starter, Singulière. [17 nov]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar