Cape of Good Hope

Babianer på vägen är ingen ovanlig syn i Sydafrika. Man ska undvika att mata dem då de annars lätt förknippar människor med mat. Många som lämnat sitt fönster på glänt har fått en gratis extreme makeover av sitt kök. Den skyldige är då en babian som lärt sig att människa är lika med mat.






Strutsarna fungerar som vakthundar när vi närmar oss Udden. Vi vågar ändå stiga ur och ta några bilder. Godahoppsudden syns i bakgrunden i vänsterkant.




[Photo: André Brand]

Cape Point

Restaurangen uppe vid Cape Point med utsikt över False Bay. Valsbaai, eller False Bay har fått sitt namn av att österifrån kommande ostindiefarare förväxlade Cape Hangklip med Cape Point och sålunda gick in i bukten i tron att de passerat Afrikas sydvästpunkt.


Från restaurangens terass siktade vi tre Sydkapare eller "Southern Right Whales" i vad som troligen var parningslek. Dessa valar är nämligen trekönade - maskulinum, femininum och neutrum - och alla tre könen behövs för att producera avkomma. Nej, det var fel.


Testiklarna på en Sydkapare kan väga så mycket som 500 kilo vardera. Valen som helhet väger upp till 130 ton.


Den gamla fyren vid Cape Point. Den nya ligger betydligt lägre för att synas bättre vid dimma. Den gamla höga placeringen skördade dödsoffer.


Mitt emellan violister och världens bästa guide, André Brand, syns Godahoppsudden och Diaz' Beach, där Bartolomeu Dias steg iland 1488 vid portugisernas jakt på sjövägen till Indien.
Upptäcktsresande Dias var medlem av det portugisiska hovet och blev förste europé att runda Godahoppsudden.


Här syns den bättre.

Hout Bay och Duiker Island, säl-ön

Cirka 6 km söder om centrala Kapstaden ligger Hout Bay, där vi tog en 45-minuters båttur.




































































Upp till 5000 stycken "Cape Fur Seals". Stinker väldigt.























Welcome back. Time to pay.

Kirstenbosch Botanical Garden

Papegojblomman eller Strelitzia reginae är en ursprunglig art för Western Cape. Numera finns den planterad i de flesta tropiska områden. I originalutförande är kronbladen orange, men här ses en gul klon som fått tillnamnet "Mandela's Gold".



Table Mountain i bakgrunden, Kapstadens karaktäristiska berg som är nästan platt upptill över ett stort område.

Beredd att möta lejonen

Janne Kannas i andlös kontemplation.

Vi tar adjö av Sydafrika

Vilket märkligt och underbart och fantastiskt land Sydafrika är! Solen står i norr mitt på dagen – bara en sån sak.
Khoikhoi-folkets existens kan spåras i Botswana hela 120.000 år tillbaka. Khoi vandrade söderut och etablerade sig i nuvarande Sydafrika för 2000 år sedan. De kan därför, tillsammans med sitt närbesläktade broderfolk San, betraktas som ur-invånare i Western Cape. San är mera av ett samlar- och jägarfolk medan Khoikhoi i högre grad driver boskap. De båda folken är varandra så närstående att man använder ett gemensamt namn för dem, nämligen Khoisan. Till andra folkgrupper som Xhosa och Zulu har de lånat ut många av de karakteristiska klickljuden i sitt språk. Notera f ö att tre sådana berömdheter som Desmond Tutu, Miriam Makeba liksom självaste Nelson Mandela är Xhosa [Wikipedia].
Mycket av detta fick vi lära oss i förrgår av vår eminente guide André, som kunnigt, vältaligt och humoristiskt ledde oss genom Kirstenbosch botaniska trädgård vidare till en båttur med sälsafari i Hout Bay och till sist mot de storslagna vyerna vid Cape Point och Cape of Good Hope. Jag utnämner härmed André till världens bästa reseguide.
Kirstenbosch var i förrgår något av en Edens lustgård med en alldeles perfekt temperatur, klar luft, blå himmel och sitt läge vid foten av Table Mountain. Det berget, fick vi lära oss, har en flora bestående av 1400 arter. Som en jämförelse har de Brittiska öarna blott 1200 arter totalt i sin flora.

Stellenbosch har ett stort antal ekar planterade och har därför fått tillnamnet ”eikestad”, ekstaden. Orsaken var att man en gång ville starta en egen produktion av vinfat, alltså ektunnor, i st f att importera dem dyrt från t ex Frankrike. Tanken var god, men eftersom eken växer för snabbt under vinterhalvåret i detta klimat, blir träet i håligt och obrukbart för ändamålet. En flopp alltså. Istället importeras fortfarande fat dyrt från företrädesvis Frankrike. En tunna kostar 19000 kronor och kan då användas endast för 3-4 skördar innan den säljs vidare för cognac- eller brandytillverkning.

Om Khayelitsha, den största kåkstaden nära Kapstaden (bara Soweto utanför Johannesburg är större i SA), fick vi höra att regeringen bygger bostäder, små stenhus, efterhand för att rensa upp i misären. Expansionen i Khayelitsha är emellertid av sådan omfattning att när regeringen har byggt klart ett hus till en familj, har redan tre till fyra nya familjer flyttat in till Khayelitsha från centralafrika. Området är ”tribal land”, ett slags reservat. Därför behövs inget bygglov eller arbetstillstånd, myndigheterna står maktlösa. Istället betalar de boende en liten hyra till områdets hövding, som är den egentlige makthavaren i Khayelitsha .

Besöket på Cape Point och Godahoppsudden var sannerligen en strålande avslutning på vår vecka. Restaurangen vid Cape Point har förmodligen världens vackraste utsikt. Ändå hade vi råd att äta vår lunch där; och det beror inte på att vi har gott om pengar. Det blev inte mycket till matro, för valarna nere i False Bay pockade hela tiden på uppmärksamhet. Det var tre stycken valar av en sort som heter Southern Right Whale, Eubalaena australis. De verkar ha haft något slags parningslek därute. Testiklarna på en sån val väger förresten 500 kilo vardera [Wikipedia] om den gode läsaren nu vill veta.

Cape of Good Hope, Kaap die Goeie Hoop.
Det är en allmän missuppfattning att Godahoppsudden skulle vara vattendelare mellan Atlanten och Indiska Oceanen. Det är istället Cape Agulhas 15 mil längre sydostvart som har denna funktion och som också är Afrikas sydligaste udde. Cape of Good Hope är istället Afrikas sydvästligaste punkt och som sådan ett psykologiskt viktigt landmärke för sjöfarten genom alla tider. När portugiserna rundade Godahoppsudden, eller Cabo da Boa Esperança som är det portugisiska namnet, 1488 i sin jakt på sjövägen till Indien fick de äntligen börja segla mer åt öster än åt söder.
När SONs violastämma närmar sig udden på vägen längs stranden dyker plötsligt två betande strutsar upp cirka tio meter ifrån oss. Vi stiger av och låter digitalkamerorna rassla, eller vad dom nu gör. Själva uddbesöket är så vältajmat att vi efter att de obligatoriska gruppfotona är tagna, kan njuta av solnedgången från Afrikas, eller kanske världens, sydvästligaste udde, övertygade som vi är om att den kanske aldrig förr har gått ner på en vackrare plats än just precis denna.

Buffel

Både bufalo och bufala.

Och lammen skola gå sida vid sida med lejonen

Inte riktigt, men strutsen och zebrorna tycks trivas ihop.
Strutsens hjärna är för övrigt mindre i storlek än dess öga. Den är till och med mindre än hjärnan hos en altfiolist.

Unga geparder

Geparden tränas i jakt

Varje dag får geparderna lära sig jaga på bana i samband med att de utfodras.

Ut i den kalla bushen

Inverdoorn Game Reserve är en safaripark i bergen vid Hex River och där gjorde vi ett besök idag [läs: igår].
Vi åkte i två och en halv timme mot nordost förbi Worcester(!). Tog av mot Ceres och körde förbi Aquila som är en annan, förmodligen större, park. Detta är ute i ödemarken, men man har byggt upp en oas med faciliteter för övernattning och mat och framför allt guidade turer i reservatet.
Kylan slog emot oss när vi steg ur bussen efter den långa resan. Det var överraskande kallt med tanke på vad vi är vana vid från Stellenbosch. Mössan borde nog ha åkt med, och långkalsongerna.
Safari, vilda djur. Ja, det handlar om vilda djur, men bara i den utsträckningen att de är inhägnade i iofs stora hägn och de matas därinne. Lejonen, tre stycken har ett eget hägn där de får mat bara var fjärde dag för att de skall stimuleras till jakt. Vi såg alla tre lejonen, men bara från cirka 250 meters håll. Säkerhetsavståndet är 50 meter och det var tydligt att vår guide hade stor respekt för djuren. ”These are no canned lions”, det betyder lejon som föds och göds i bur enbart för att släppas ut till en jägare som ger ett dödande skott och åker hem med en trofé.
Giraff, zebra, buffel, ”springbok”, vattenspringbok, badget-räv, klippörn, gnu och olika sorters antiloper fick vi se och listan är inte komplett med det.
Geparderna eller ”cheetahs” fanns i ett särskilt hägn där de föds upp och tränas för att senare släppas fria. Det finns bara ca 6000 geparder i världen idag. Det är världens snabbaste landdjur, men det är bara honorna som springer. Hanarna har en genetisk defekt som gör dem oförmögna att springa i jakt.
En viss besvikelse kände vi nog över att inte fått se någon noshörning trots att vi letade. Jag funderar också varför det inte finns några elefanter i det här reservatet medan det i närbelägna Aquila tycks alla ”big five” nämligen lejon, noshörning, buffel, leopard (en till) och elefant.
Och därmed avslutar jag min direktrapportering på plats. För kännedom: vattenvirveln snurrar medsols. God natt.

Vinterblommor

Om några veckor börjar den stora blomningen. Just nu är det kallorna som blommar, dock inte på bilden.

Väg N1mot Kaapstad

Börjar i Kapstaden och fortsätter hela vägen till norra delen av landet, via Johannesburg. N1 är över 200 mil lång.

Viola Power

Ready to go.

Serber, japaner och smålänningar

Violakongressen nr 37 avslutades ikväll [läs. Igår kväll] för SONviolasternas räkning med en s k bankett ute på en vingård – Morgenhof - en tjugo minuters bussresa från Stellenbosch. Vi bjöds på en trerätters middag med hur mycket vin som vi ville dricka, förstås, och flera tal och underhållning. Det var en värdig avslutning, skulle jag vilja säga, på en kongress som varit riktigt lyckad och som blir ett minne för livet för oss östgötar; nåja, en serb, en japan, en skåning, en gotlänning, en finne, en uppsaliensare, en västmanlänning, en smålänning och en stockholmare [och Bellman].
Jag råkade ut för en incident då Janne och jag gick till marknaden. Plötsligt var vi innne i ett i huvudsak svart område. Två vita killar gick förbi oss på trottoaren varvid den ene gjorde en gest mot min över axeln dinglande kamera och bad mig att ”hide the camera”. Jag förstod plötsligt allvaret i situationen och stoppade ner kameran i ryggsäcken. Ingenting allvarligt hände den här gången, men tydligen gäller det inte riktigt överallt att ”Stellenbosch is a safe place”.
Ett intressant föredrag bjöds i förmiddags av Dawne Haddad, en kvinnlig sydafrikansk fiolbyggare som bott tretton år av sitt liv i Cremona, varit lärling till Bisolotti och sedan haft sin egen verkstad och butik i samma stad. Nu bor hon i Sydafrika igen och hennes föreläsning gällde just Cremona och dess fiolbyggarmästare under den gyllene tidsepoken från Andrea Amati till och med Guarneri del Gesù.
Roger Chase med pianisten Elna van der Merwe gav oss vid lunchtid en bländande recital med tre engelska verk. Det var Bax och Dale och en till som undertecknad har glömt namnet på.
Chase var också huvudperson när sex moderna altfioler skulle provas och jämföras med varandra. I händerna på en solist av den kalibern lät alla sex violorna väldigt bra. Till saken hör då att jag själv tidigare hade spelat lite på ett av instrumenten, det var just Dawne Haddads viola, och konstaterat att den var torr och torftig trots sina tjugo spelade år. Kontentan av jämförelsen faller inte ut till min fördel...
Dagens stora händelse var dock när våra kollegor Erika, Nanako och Gaga medverkade i ”Composer's forum” och spelade Savikangas violasextett tillsammans med Max Savikangas själv. Se bilden. Övriga medverkande var en bulgarisk sydafrikan och en sydafrikanska. Det hela lät väldigt bra och även Savikangas andra verk, för viola och flöjt med honom själv på altfiol, var mycket hörvärt. Våra vänner gjorde ett mycket bra intryck.

Full schedule

Ikväll [läs: igår kväll] på galakonserten spelade Roger Chase med den utmärkta kongressorkestern under den finske dirigenten Sasha Mäkiläs ledning. Verket var en violakonsert som dammats av och nu spelades för första gången sedan 1917, den gången i Kapstaden. William Henry Bell hette komponisten som skrivit violakonserten med namnet Rosa Mystica. Bell var engelsman, men flyttade till Sydafrika 1912, vid 39 års ålder.
Innan dess fick vi höra Jerzy Kosmala som solist i Vaughan Williams' komposition Flos Campi (det betyder ängens blomma), ett stycke för viola, orkester och liten blandad kör från 1925. Kosmala spelade också Wranitzkys dubbelkonsert för två violor och orkester tillsammans med den sydafrikanske violisten Wouter Raubenheimer. Denne har anställning i Stavangers Symfoniorketer f ö. Raubenheimer övertygade med ett habilt spel och djup sonoritet medan Kosmala rimligen har sett sina bästa dagar på konsertestraden för bra många år sedan.
Csaba Erdélyi fick så framföra sin förbjudna restaurering och orkestrering av Bartóks Violakonsert op posth. Han var för kvällen i god spelform och lät sin extroverta personlighet stå tillbaka i ödmjuk respekt inför det som han menar är hur Bartók avsåg att verket skulle låta.
Nanako, Erika och Pernilla var saliga av lycka över sitt besök i Khayelitsha Township utanför Kapstaden. Bara de tre och en guide hade bl a besökt en kyrka, som också är dagis, två olika privata hem och en andedoktor. Township är detsamma som kåkstad och i just denna Township bor över 600.000 människor. Enligt vår chaufför är det inte rekommendabelt att som vit människa gå i en kåkstad med mindre än att man lämnar alla saker av värde hemma. Men våra kollegor hade alltså en utmärkt och hemmastadd guide med sig som garant för deras säkerhet. De besökte också Robben Island, fängelseön där Nelson Mandela var fängslad, utanför Kapstaden.
Lennart, Gaga och undertecknad hade stora problem med att ragga en chaufför med minibuss i morse. Sent omsider kom vi i alla fall iväg till Cape Town, Kaapstad, för att strosa där i några timmar. Vi såg lite av shoppingkvarteren kring Lang Straat och gick sedan till den nybyggda stadsdelen Waterfront som ligger vid hamnen och vid havet, dvs Oceanen.
Det var sant, jag höll ju på att glömma att vi besökte Timothy Deightons masterclass också – i alla fall några av oss. Bilden i dagens inlägg är från det tillfället.

Äta

Nanako, Lennart och Gaga intager lunchbuffé.

Bartók i genomlysning

Csaba Erdélyi gav en alldeles lysande föreläsning angående sin utgåva och inspelning av Bartóks märkliga men mästerliga violakonsert. Erdélyi behärskade uppenbarligen sitt ämne föredömligt och gav oss inblick i talrika intressanta detaljer kring verkets tillkomst såväl före som efter komponistens frånfälle, den 26 september 1946.
En spännande detalj är att Péter Bartók, sonen, gjort sin egen utgåva eller revision av verket. Genom släktskap äger densamme rättigheterna i större delen av världen fram till år 2016 och förbjuder alla andra försök till revision. Erdélyi har därför givit ut och spelat in sin utgåva i Nya Zeeland, där gamla rättighetslagar fortfarande gäller, d v s skyddat till 50 år efter uruppförandet. Det betyder att omvärlden kan köpa CDn såväl som notutgåvan direkt från Nya Zeeland, men samtidigt att Erdélyi är förbjuden att spela sin version för en betalande publik någon annan stans än just där, i Nya Zeeland. Den 37:e violakongressen är därför ett ypperligt tillfälle att få höra Erdélyis Bartók – publiken går ju in gratis på konserterna så länge de är i och för sig betalande kongressdeltagare.
Jutta Puchhammer-Sédillot hade sin masterclass på morgonen och jag var en av mycket få som hade förmånen att åhöra den. Puchhammer hade klara idéer om kroppsspråk och teknik. Jag tar med mig flera liknelser och lösningar som jag inte har stött på förut.

Föreläsningar och kammarmusik

Dag två gav oss halvklart väder och en del regnstänk. Men det var ett milt regn och när kvällen kom var den varm och len till skillnad från tidigare kvällar. Det blir mörkt redan klockan sex.
Några av oss följde David Daltons dynamiska föreläsning om William Primrose. Det visades två primrose-filmer som i varje fall jag inte sett tidigare.
Efter lunch var vi några som tog oss en titt på Stellenbosch' botaniska trädgård med tusentals fascinerande plantor från Sydafrika, men också från Brasilien, Asien och vadduvill. Lustiga ekorrar och fåglar av flera slag som jag aldrig sett förut, lät sig beskådas i buskar och träd.
Klockan fyra hade Christine Rutledge sin föreläsning angående tidstroget spel. Nivån på denna var väldigt basic och vi borde inte ha varit där. Nästan allt som sades av Rutledge har jag kunnat i tjugofem år redan.
Bättre upp var kvällskonserten som innehöll Mozarts g-moll stråkkvintett och Schumanns pianokvartett framförda av tillfälliga festivalensembler. Konserten inleddes med komponerad traditionell musik från södra Afrika framförd på traditionella instrument tillsammans med modern oboe(!). Medverkade gjorde Kobus Malan och Anthony Caplan, båda bekanta för oss sedan igår.