Polen värd för nästa kongress

Årets stora internationella violakongress går av stapeln i Krakow i Polen. Datum är den 11-15 september. Regissör för det hela är Bogusłava Hubisz-Sielska, som vi känner sedan tidigare, från de två senaste kongresserna. Artistuppbådet är massivt och imponerande, med ett tydligt fokus på polsk representation, förstås. Här är några av violisterna som uppges ska delta:

dr Dorota STANISŁAWSKA (AM Łódź)
Ewa GUZOWSKA (AM Poznań)
Artur WIECZERZYŃSKI
Jakub GRABE-ZAREMBA (Białystok)
Elżbieta MROŻEK (AM Katowice)
Krzysztof TYMENDORF
Michał MICKER (AM Wrocław)
Paweł ODOROWICZ (AM Kraków)
Carlos Maria SOLARE, Berlin
Christine RUTLEDGE
Jutta PUCHHAMMER-SÉDILLOT, Montreal
Artur PACIORKIEWICZ
Pierre Henri XUEREB
Claudie BIGELOW & Donald MAURICE
Karen WOLF
Emile CANTOR
Kim KASHKASHIAN
Andra DARZINA
Błażej MALISZEWSKI (historisk föreläsning)
David DALTON (föreläsning)
Prof. Stefan KAMASA
Helen CALLUS
Louise LANSDOWN
Kenneth MARTINSON
Ryszard GROBLEWSKI
Magdalena BRUDZIŃSKA
Danny KEASLER (föreläsning)
Aneta DUMANOWSKA
Bogusława HUBISZ-SIELSKA
Jacek DUMANOWSKI
Janusz PISARSKI
Atar ARAD
Lech BAŁABAN (AM Poznań)
Elżbieta GROMADA
Jerzy KOSMALA
Bogusławy HUBISZ-SIELSKIEJ
samt violastudenter från Krakow: Magdalena CHMIELOWIEC, Wiktoria CHOROBIK, Karolina DRWIĘGA, Maria DUTKA, Natalia WARZECHA, Aleksander FRANKIEWICZ, Wojciech KOCZUR, Błażej MICHNA, Wei-ZHANG

Värdiga pristagare

Michael Djupstrom och Ayane Kozasa

Michael Djupström, född 1980, är förstapristagare i American Viola Society Gardner Composition Competition med sitt verk Walimai för viola och piano. Djupström satt själv vid pianot på lördagen, när vi fick höra ett förstklassigt framförande av det här stycket. Altfiolstämman exekverades av Ayane Kozasa, vinnare av fjolårets Primrose Competition i Albequerque i New Mexico, där förresten min kollega Markku satt i publiken.
Kozasa har en påtaglig scenisk magnetism, åtminstone funkar den på mej, men jag tror också att hon fick hela publikens odelade uppmärksamhet bara genom sin koncentrerade närvaro. Värdiga vinnare båda två av respektive tävlingar, det är jag fullständigt övertygad om. Framförandet gav definitiv mersmak.

Brahmstolkning att minnas

Jonathan Vinocour med pianisten Russell Miller gav en lysande recital på lördagförmiddagen. Framför allt var det i Brahms Ess-dursonat som Vinocour briljerade med smakfullt och plastiskt spel med stor klanglig värme och finess. Det var härligt att höra en viola med ljus klang, som omväxling. Vinocour spelar på en Lorenzo Storioni från 1784, utlånad av San Francisco Symphony.

Fina skor också.

Tack, Spencer Martin!

Spencer Martin och Russell Miller

På lördagen presenterade Spencer Martin och pianisten Russell Miller en för mig närmast sensationell nyhet, Ernest Walkers Sonat i C-dur, op 29. Engelske Walker skrev sonaten 1897 i romantisk stil, och den är en riktig pärla. Martin och Miller gladde publiken med mycket habilt spel.
Spencer Martin har spelat in walkersonaten på CD med en annan pianist: Miko Kominami. Den återfinns på skivmärket Delos, DE 3425, tillsammans med bl a Paul Juons D-dursonat, op 15, som också är mycket hörvärd.

Med Christ till himlens höjder

Wolfram Christ

Den som både dirigerade kammarorkestern och var solist på onsdagens konsert i Kodak Hall var ingen mindre än Wolfram Christ. Det var med rent himmelska toner han serverade oss sin transkription av två sånger av John Dowland - samma sånger som  utgör grund för Brittens kända Lachrymae för viola och stråkar. Mycket riktigt följde just Lachrymae direkt efter de två arrangerade sångerna. Särskilt smakfullt och s a s grundläggande i tilltalet, var Christs sparsamma bruk av vibrato.

Myers i avspänd klangprakt

Roger Myers

Roger Myers och pianisten Rick Rowley uruppförde Michael McLeans (f 1966) Svit för viola och piano på onsdagseftermiddagen.
Myers tillägnade, på ett närmast rörande sätt, framförandet sin avlidna mamma, som han beskrev i de varmaste ordalag. Myers själv hade en avspänd stil, kanske typiskt aussie, och en ändamålsenlig teknik i kombination med en tilltalande klanglig variationsrikedom. McLeans stycke var ett nöje att lyssna till, om än traditionellt i tonspråk, och som sådant en smula förutsägbart.

Kineser och amerikaner i sällsam förening

Kongressen inleddes på onsdagen i Kilbourn Hall med ceremonier och tal, och att violaensemblerna från Beijing och från Eastman gemensamt spelade Aaron Coplands Fanfare for the Common Man.

Kongressen är slut; leve violakongressen!

Så har vi passerat slutet även på den här kongressen, som alltså är nummer 40 i ordningen, av de internationella violakongresser som förekommit. Det har varit över fem hundra betalande deltagare, och därtill 1600 dagbesök, vilket är mycket bra.
Jag kunde ana att jag skulle få frågan, och alldeles nyss har jag blivit bearbetad av några hard-core violister att starta en svensk sektion. Det finns nämligen ingen sådan, sedan det att Otto Freudenthal flyttade och sedan den korta tiden med Björn Sjögren vid rodret. Jag vet inte vad jag ska svara, om jag har den motivationen som krävs för det arbetet.Det skulle nog krävas väldigt mycket av glada tillrop för att övertyga mig.

Michael Tree instruerar Aria Cherogosha.

I dag har vi på morgonen hört självaste Michael Tree, Guarnerikvartettens mångårige violist, i masterclass. Det var med tre olika elever, varav en var väldigt begåvad, hon med namnet Aria Cherogosha. Hon spelar på en pytteviola, men får fram en fin ton och ett väldigt levande spel i Bachs C-durpreludium. Michael Tree mottog en hedersbetygelse, och ger med sin närvaro ytterligare tyngd åt denna väldigt lyckade kongress. Det är knäpptyst i salen, och varje ord som sägs skulle kunna bli till bokstäver i en ny helig skrift. Och mycket av vad han säger är verkligen bra.
Så fick jag äntligen tillfälle att bekanta mig med instrumentutställarna på våning ett och två. Flera hade redan lämnat, men det fanns tillräckligt att prova för åtminstone ett par timmar. Det var skojigt men svårt att fatta avgörande beslut i den miljö som är och på den ändå väldigt korta tid som erbjuds. Jag knöt några kontakter i alla fall.
Kongressens sista dag avslutades med en lång recital med ett varierat program. Inga direkta höjdpunkter där, utan en tämligen blek avslutning. Men jag har inget att invända på det hela taget, utan böjer mig i ödmjuk beundran för de tre kongressvärdarna, Carol Rodland, Phillip Ying och George Taylor, som genomfört en kongress som hållit nästan samma höga kvalitétsnivå som den i Cincinnati för två år sedan.
Timmen är sen och  jag har min packning att sköta om. Jag återkommer med väldigt många bilder, för den som är intresserad.

Fortfarande mycket kvar att höra

Den här kongressen är synnerligen rikhaltig i sitt utbud, med ett ständigt flöde av nya solister, lärare och spännande kompositioner.
Jag hade inte hört talas om Spencer Martin förut. Inte heller kände jag till Ernest Walkers (1870-1949) violasonat. Det är ett härligt romantiskt stycke, som framfördes klangligt välpolerat och med mycket god känsla och smak. Pianist var Russel Miller.

Jutta Puchhammer-Sédillot med sin viola
av Geoffrey Ovington, och pianisten
Chi-Chen Wu.

Jutta Puchhammer-Sédillot känner jag sedan förut som en äkta Führlinger-student, vilket är hennes egen benämning. Hon bor och undervisar i Montreal sedan många år. Hennes projekt för närvarande är de s k "pièces de concours" som skrivits varje år sedan 1897 för avgångsklasserna vid Frankrikes två främsta konservatorier. Puchhammer forskar fram alla verken och gör inspelningar av dem. Här fick vi höra Charles Lefèvres (1843-1917) Caprice och Hélène Fleurys (1876-e. 1917) Fantaisie. Jutta Puchhammer tolkade dem med sedvanligt temperament och handfasthet, med ett stort mått av virtuositet iblandat. Pianisten hade fått ett sent förhinder och ersattes förtjänstfullt av Chi-Chen Wu.
Michael Djupstrom (utan prickar) har fått pris för sin viola/piano-komposition, med namnet Walimai. Han (f 1980) framförde själv verket tillsammans med violisten Ayane Kozasa, på ett särdeles tilltalande vis. Kozasa vann Primrosetävlingen förra året och har en magnetisk scennärvaro, självklart kombinerad med en oklanderlig teknik.
I kväll var jag och lyssnade på Rochester Philharmonic igen. Samma program som sist, men med en ny violakonsert - ett uruppförande. Marcus Thompson på viola framförde Olly Wilsons Viola Concerto, säkert på ett utmärkt sätt. Men jag hade svårt att ta till mig den nya kompositionen. Den var för fragmentarisk och otydlig i sin dramaturgi, i mitt tycke. Den har legat i byrålådan i tjugo år, efter vad vi fick höra igår, och där kanske den borde legat kvar. Nä, skämt åsido, säkert var det många i den fina Kodak Hall som ärligen uppskattade uruppförandet. Och Arild Remmereit gjorde i och med detta sin sista konsert som konstnärlig chef för orkestern.
John Grahams recital på eftermiddagen, var inte heller riktigt i min smak. Även den innehöll ett uruppförande: Mikel Kühns (f 1967) New York - for Viola and Interactive Electro-acoustics. Jag tror jag låter någon annan recensera det verket och den konserten. Delvis beror mitt missnöje nog på bristande scenisk utstrålning från solisten, delvis den hårda konkurrens som råder här och som gjort mig kräsen som en sjuåring vid middagsbordet.
I morse var det intressant att följa Charles Pikler, från Chicago Symphony, när han instruerade två studenter i orkesterutdragen. Pikler har ett eget spelsätt, och en väldigt ljus klang i sitt instrument. Hans instruktioner är spontana och direkta, utan att han trampar nån på tårna. Vi fick veta ett och annat om Barenboim och Solti. T ex att Barenboim fick orkestern att göra hela passagen i flygande spiccato, den i Brahms Haydn-variationer (är det nr 4 som är mixade spiccaton i 6/8?).
Och till sist Jonathan Vincours anmärkningsvärt fina framförande, tillsammans med Russel Miller, av Brahms Ess-dur. Vinocour är stämledare i San Francisco Symphony sedan 2009. Han kommer faktiskt ursprungligen här från Rochester. Också hans viola klingar väldigt ljust, men har tillräcklig fyllighet: en Storioni från 1784. Precis som hos Spencer Martin ovan, var det ett mycket välpolerat spel, fullt av god smak och klanglig finess. Vilka fina instrument man får höra här! Och med detta tog Vinocour rungande revansch efter sin bleka lärarinsats igår.

Mellandag som borde varit höjdpunkt

Min dag förstördes delvis av läkarbesöket. 32 dollar för att komma dit. Sedan ville de inte ta emot mig för att jag bor på hotell. Men de fuskade till ett undantag. Hundra dollar för diagnostik och preskriptioner. Det var ett virus. Ändå 72 dollar i utskriven medicin! 26 dollar för att komma in till Eastman School igen. Pust. Vad meningslöst!
I morse hörde jag delar av en intressant diskussion om Karen Tuttles arv till eftervärlden. Sju Tuttle-elever hade samlats i ett slags expertpanel, för en diskussion i ämnet. Det var bl a Jeffrey Irvine, Kim Kashkashian och Carol Rodland. Orden som uttalades mest var pull - release. Karen Tuttle verkar ha haft ett enastående kunnande och insikter i den kroppsliga delen av violaspelet, och en förmåga att vägleda varje elev rätt, enligt just dennes behov.
Senare fick jag höra efterföljaren till Tuttle, Heidi Castleman, i en masterclass. Castleman har ett beundransvärt sätt att närma sig eleven genom förtroendeskapande. En psykologisk mästare, verkar det, och likaså uti fingerspetsarna i teknisk - kroppsliga spörsmål. Där har vi väl en som direkt för vidare Karen Tuttle's legacy?
Äntligen fick jag nu till sist höra en av de här orkesterrepertoarklasserna! Tyvärr var det inte högsta kvalité på den, enligt min åsikt; man blir kräsen på ett sånt här ställe.
På grund av det nedrans läkarbesöket missar jag James Dunhams recital, Donald McInnes föreläsning och Hartmut Rohdes recital. Bland annat, faktiskt.
Transkriptionsrecitalen på eftermiddagen kunde jag i alla fall höra första hälften av. Atar Arad spelade det helt meningslösa arret av Kodály, på Bachs kromatiska fantasi. Därefter en egen, humoristisk kapris med namnet "Franz". Arad är 67 år gammal, förresten, men kvick i fingrar och tanke.
Dimitri Murrath närmast brottade sig igenom Bartóks soloviolinsonat. Den är tillräckligt svår att spela på violin, men Murrath fick den att fungera på viola. Kanske var det hans egen transkription. Det framgår inte av programboken.
Dagen avslutades traditionsenligt med bankett. Många utmärkelser var det att dela ut, och hedersmedlemskap och sådant. Maten var god. Nytt för i år: vinet fick man betala extra för.

Många godbitar, ingen mat

Er man i Rochester har fortfarande mandlar stora som tennisbollar. I morgon blir det nog raka vägen till doktorn.
Jag har ändå klarat att besöka en hel del aktiviteter i dag. Nästan så mycket att jag inte hunnit äta. Tur att man tog ett par äpplen med sig från sextondollarsfrukosten. Sexton dollar plus skatt och dricks - det är så man spyr! Fast nä, förresten. Har man ätit en så där dyr frukost vill man nog behålla den.
Höjdpunkter i dag var Kim Kashkashians recital med ett tilltalande program. Först Brahms två sånger med utmärkt dramatiska Katherin Ciesinski och pianisten Russel Miller. Sedan Kurtágs samtliga Jelek - inte mindre än tjugo stycken miniatyrer för viola solo. Kashkashian delade in dem i grupper och menade att de beskriver Kurtágs liv och kompositoriska utveckling i olika skeden. De första Jelek (tecknen) är komponerade redan 1961, medan de på slutet är från sent nittiotal, tror jag hon sa. Allt som allt tog de 25 minuter att framföra. Phantasiestücke av Schumann avslutade konserten, och där briljerade Kashkashian med sin élan, precision och energi.
Två masterclasses var hörvärda under dagen. Den tredje, med Wing Ho, höjdaren från Beijings centrala konservatorium, var jag inte så road av. Delvis berodde det på språkbarriären, men inte bara. Jag borde ha lyssnat på Yizhak Schotten i stället. Men Hartmut Rohde från Berlin var riktigt spännande att lyssna på med sin välbalanserade teknik - inte helt olikt min lärare Führlingers approach, faktiskt.  Walton och Hindemith är populära masterclasskomponister. Jag tror jag hört Walton fyra gånger i dag. Wolfram Christs masterclass var inte mindre intressant den. Där fick vi dessutom höra två mycket skickliga elever, som jag tyvärr inte fått veta namnen på. En pikant detalj var att Rohde först beskrev vibratorörelsen som en våg, ovanför och under önskad tonhöjd. När sedan Christ pratade om samma problem, menar han att avsedd tonhöjd ligger i överkant av kurvan eller vågen. I båda fallen var det Brahms som gav upphov till vibratoanalysen.
Jag valde Rohde i stället för Cynthia Phelps orkesterstudier i dag, vilket jag hoppas att ni ursäktar mig. Jag ångrar det inte. Rohde var verkligen hörvärd.

Peter Klimo och Max Savikangas

I förmiddags, på IVC-delegaternas speciella recital, fick vi höra Max Savikangas nykomponerade verk Kepler 22-b. Titeln syftar på den första utomsolära planeten som upptäckts från jorden 2011 - alltså utanför vårt solsystem, 600 miljoner ljusår bort. Upptäckten fascinerade Savikangas till den grad att han komponerade verket, och dedikerade det till NASA! Och det var ett fyrverkeri vi fick höra - uppfriskande, som alltid med Max. Ett mycket kompetent framförande, också från pianistens sida - Peter Klimo - som jag tycker är en briljant och helgjuten pianist, av det vi hört här på IVC 2012. Kepler 22-b har bitvis ett mer traditionellt tonspråk än vad vi har vant oss vid från Savikangas penna - också om han kryddade det med sina specialeffekter som circle bowing, extrema vibraton och tryck- och skrapljud med stråken. Även det mer traditionella behärskar han uppenbarligen mycket väl.
De polska inslagen på den recitalen föll mig inte särskilt i smaken, varken vad beträffar musikval eller framförande. Viacheslav Dinerchtein, som representerar Schweiz, visade däremot en imponerande virtuositet i uruppförandet av Fabian Müllers (f 1964) krävande Sonata, med Zuzanna Szewczyk Kwon vid flygeln - också hon en fin pianist; roligt med en violakongress som har en Sevcik till pianist, förresten.
Eastman Alumni-recitalen hörde inte jag, då jag måste försöka kurera mig med en timmes sömn. Skulle gärna hört Brett Deubner, dock, som börjar bli ett stort namn i violavärlden.
I kväll gavs stor konsert i Kodak Hall med Rochester Philharmonic och dess chefdirigent, Arild Remmereit. Solister i Gubajdulinas Two Paths var Cynthia Phelps och Rebecca Young. De båda har uruppfört verket med sin "egen" orkester, New York Phil, men nu fick vi alltså höra det med RPO, som är en utmärkt orkester, ungefär av SON:s storlek. Elva altar; det är så man anger numerären på en symfoniorkester. Gubajdulinas lite väl sömnigt upprepande låt, fick åtminstone ett lysande framförande av Phelps/Young. Rebecca Youngs viola lät sensationellt bra. En av världens bästa altfioler skulle det kunna vara, av klangen att döma.
Nu sömn.

Kvalitet verkar vara ledordet

Första dagen på årets violakongress är avklarad. Då redaktören för Viola Globetrotters drabbats av feber, blir det ingen heltäckande bild av dagen. Jag var helt enkelt tvungen att gå hem och vila en stund på eftermiddagen. Missade då Rebecca Youngs, som det sades, utmärkta klass med orkesterrepertoar. Eftersom kollega Markku var där, kan jag ändå berätta att det hela var utformat som en masterclass, där tre elever fick spela vars två orkesterutdrag, och fick instruktioner på det.
Annars var den största begivenheten kvällskonserten med kammarorkester i Kodak Hall. En gammal, vacker sal, även om den kan kännas kitschig, och med väldigt fin akustik. Wolfram Christ hade anlitats som dirigent. I det första verket spelade han dessutom själv. Det lät helt himmelskt när han, tillsammans med IVC:s kammarorkester, framförde sina två arr av dowlandsångerna Lacrime och If My Complaints Could Passions Move. Dessa följdes sedan omedelbart av Brittens Lachrymae, i versionen med stråkorkester. Ett väldigt bra upplägg! Jag kände mig närmast upplyft till himlen, trots febern.

Paul Neubauer

Andra höjdpunkter för dagen var Paul Neubauers spel i Reinhold Glières (1875-1956) Två konsertstycken i arr av Eckhart Schloifer. Har jag fel när jag påstår att Glière främst var träblåstonsättare? Det här arret var däremot helt i samklang med violan, och framfördes med virtuositet och klanglig upphöjdhet av Neubauer (som förresten uttalas Newbauer här).
Dagens komponist kan man väl kalla Nicolas Bacri (f 1961). Han drog ner applådåskor för sina verk Sonata Variata, op 70 och Folia, op 70b. Den senare framfördes av Kim Kashkashian, i gammalt gott slag, och kammarorkestern under Christ. Den förra spelades i Kilbourn Hall, också en kanonfin sal, av Dimitri Murrath, den belgiske bratschisten som varit så framgångsrik i tävlingar. Att han varit det kan man förstå efter ett framförande som det här. Han glänste också i Cincinnati, för två år sedan, med sin övertygande ligetisonata. Minns jag.
Kl 14 startade en instrumentdemonstration. Alltså inte som första maj, utan ett stort antal altfioler upplagda på fyra bord, skulle jämföras ordentligt. Och det var så ordentligt att jag blev tvungen att gå efter att ha hört cirka tio instrument. Det var inalles 32 violor, och samtliga finns med på den utställning som ingår i kongressen. Konceptet var annars ambitiöst. Tre välkända solister skulle spela varsin gång på alla instrumenten, vilket gör 96 prov totalt. Det var James Dunham, tidigare Clevelandkvartetten. Dunham har förresten haft ett läraruppdrag här på Eastman school of Music. Det var Paul Neubauer, en av kvällens solister med orkester, och det var soloviolisten i Chicago Symphony, Charles Pikler.

Annette Isserlis

Annette Isserlis recital tillsammans med gambaisten Christel Thielemann och cembalisten Michael Unger, var däremot inget att skriva hem om. Artisterna formligen lyste av jet-lag. Jag hörde visserligen bara de två inledande numren. Och Isserlis arbetade förvisso upp sig till Sonatan av Jakob Walther (1650-1717). Kanske hon i nästa nummer blivit frisk från sin jet-lag, vad vet jag. Själv var jag fortfarande sjuk.
Kilbourne Hall är också en mycket fin sal, och man måste häpna över hur mycket som har satsats här genom åren. Inte olikt förhållandena i Cincinnati.

Kommande stora kongress

Guess what, i morgon börjar den fyrtionde internationella violakongressen, i Rochester, NY. Eder @violabjorn råkar vara på plats! Viola Globetrotters vaknar till liv igen. Jag hade för avsikt att i ett antal inlägg presentera några av de aktiva artisterna på årets kongress, men jag är för sent ute. På listan över aktiva violister läser jag 72 namn. Av dem tänker jag bara presentera ett urval, men det bidde ett väldig litet sådant.

photo: rcm.ac.uk

Annette Isserlis undervisar i uppförandepraxis på Royal College och på Royal Northern College of Music. Spelar i Orchestra of the Age of Enlightenment och Gardiners English Baroque Soloists. Vi får höra henne redan dag 1 i ett barockprogram med Corette, Walther, J S Bach och Bertali. Därefter masterclass.

photo. nyphil.org

Rebecca Young, alternerande stämledare i New York Philharmonic, har den första dagen en genomgång av orkesterrepertoar. Det blir spännande! Jag förväntar mig en hel del ut av det. Kanske jag som orkesterräv har för stora förväntningar; vi får se. R Young kom till N Y Phil redan 1986. Hon har även lett stämman i Boston Phil.Erfaren kammarmusiker i olika konstellationer. Uruppförde Gubajdulinas Music tillsammans med Cynthia Phelps. De båda kommer att framföra det verket på kongressens dag 2.

photo: music.utexas.edu

Roger Myers spelar Michael McLeans Suite på den nästkommande recitalen. Myers kommer från Australien, men undervisar i Austin, Texas. Han har ett imponerande CV, som du kan läsa här.

photo: ufs.ac.za

Jeanne-Louise Moolman såg och hörde vi redan i Stellenbosch, på banketten där. I Rochester uruppför hon och Timothy Burns, piano, en violasonat av Matthijs van Dijk, född 1983. Moolman är verksam på University of the Free State i Sydafrika. Hon är dessutom erfaren kammarmusiker och solist.

photo: brightmusic.org

Mark Neumann, kanadensare, har ett lärouppdrag på University of Oklahoma. Han har en doktorsgrad från Juilliard, och har haft bl a Karen Tuttle, Robert Vernon, och Jaroslav Karlovsky. Den sistnamnde kommer jag ihåg från en Bartók-inspelning, där hans vansinnigt snabba vibrato var påfallande. Neumann är, vid sidan av sina musikaliska uppdrag, aktiv som läkare, om jag fattar rätt. På kongressen får vi höra honom och pianisten En-Chi Anna Ho i Marvin Lambs (f 1646) Fantasie.

photo: flasta.org

Laura Wilcox, viola och Jose Lopez, piano, kommer att framföra Judith Shatins (f 1949) Doxa for Viola and Piano. Kanadensisk/amerikanska Wilcox  har sin examen från Mc Gill-universitetet i Montreal. Hon har bl a uruppfört Barroso’s Concerto for Viola and Orchestra.Hennes lärare har bl a varit Emanul Vardi och Charles Castleman i NYC. Wilcox studerade nämligen också violin på hög nivå under skoltiden.

photo: myspace.com

Wolfram Christ är välkänd som mångårig solobratschist i Berliner Philharmoniker. Sedan 1999 har han i stället varit violaprofessor i Freiburg. På senare tid har han, med inte oäven framgång, slagit in på dirigentbanan. På kongressen ska han både dirigera och violera, s a s. Vi hör Brittens Lachrymae, med Christ som solist.

photo: instantencore.com

Nokuthula Ngwenyama spelar på onsdagskvällen Hugo Wolfs italienska serenad i Max Regers bearbetning. Jag vet att Wolfs serenad är ett stycke för liten orkester med flera, stora solon för viola. Men detta, då? Vad månde detta vara? Ngwenyama, av zambisk-japansk härkomst, rönte internationell uppmärksamhet när hon 1993 - som sjuttonåring - vann både Primrose-tävlingen och den s k Young Concert Artists International Auditions. 1997 fick hon dessutom Avery Fisher Career Grant. Ngwenyama är nu ordförande i Amerikanska violasällskapet, vald fram till 2014.

Detta var ett urval bara från dag ett på årets kongressprogram. Jag får återkomma,

29 oktober: grattis på violadagen!
Happy viola-day, everybody!
Schöne Grüsse zum Violatag!
Mindenkinek szeretettel, boldog brácsanapot kívánok!
Tanti auguri al giorno di viola!
Onnea alttoviulupäivänä!

IVC 2012 i Rochester

Carol Rodland, George Taylor och Phillip Ying kungör att de står som värdar för nästa års violakongress, den 30 maj till 3 juni. Den hålls på Eastman School of Music i Rochester N.Y. i USA.
Rochester ligger uppe vid Lake Ontario, runt vilken man även hittar t ex Toronto och Niagarafallen.
Hittills inplanerade artister är bl a:

• Wolfram Christ 
• Atar Arad 
• Kim Kashkashian 
• Nokuthula Ngwenyama 
• Paul Neubauer 
• Cynthia Phelps 
• Rebecca Young 
• Marcus Thompson 
• Paul Coletti 
• Victoria Chiang 
• Ensik Choi 
• James Dunham 
• John Graham 
• Wing Ho 
• Hartmut Rohde 
• Yizhak Schotten 
• Jonathan Vinocour 

Läs mera i välkomstbrevet!

Würzburg planeras

Die Deutsche Viola-Gesellschaft har släppt ny information om den kommande violakongressen i Würzburg.
Den 12-15 oktober äger denna rum på musikhögskolan i just Würzburg i Bayern.
En heldag kommer att ägnas åt pedagogik. De senaste rönen inom metodiken kommer att presenteras, liksom "Music Geragogy", ett växande område för musiklärare.
Kongressen är fortfarande på planeringsstadiet, men påtänkta och tillfrågade för medverkan är:

Estelle Spohr [photo: www]

• Julia Rebekka Adler, Tyskland
• Viacheslav Dinerchtein, Schweiz
• Andrew Filmer, Nya Zeeland 
• Henrik Frendin, Stockholm (Ackis)
• Boguslawa Hubisz-Sielska, Polen
• Nobuko Imai, Japan
• Teemu Kupiainen, Finland
• Penny und Steven Kruse, USA (vi känner dem från Stellenbosch)
• Louise Landsdown, England (Stellenbosch och Cincinnati)
• Hartmut Lindemann, Tyskland
• Donald Maurice, Nya Zeeland
• Jutta Puchhammer, Kanada (alltid med, googla henne på den här sajten!)
• Samuel Rhodes, USA (legendarisk kvartettist)
• Thomas Riebl, Österrike (Mozarteums violaikon)
• Carl Smith, Österrike



Teemu Kupiainen [photo: www]

• Estelle Spohr, Tyskland

Det blir spännande att se den slutgiltiga listan.
Som vanligt planeras mästarklasser, konserter, workshops och instrumentutställning. Dessutom kommer Walter Witters violatävling att arrangeras samtidigt med kongressen.

Thomas Riebl [photo: www]

Resultat i Primrose-tävlingen

Så här ser prislistan ut för årets upplaga av Primrose Competition, som arrangerades i Albuquerque i New Mexico i USA.
Resultaten är hämtade direkt från hemsidan: primrosecompetition.org

Laureates:
Ayane Kozasa (USA), First Place
Elias Goldstein (USA/Norway), Second Place
Vicki Powell (USA), Third Place

Honorable Mention:
Da Kyung Kwak (South Korea)
Matthew Lipman (USA)

20th Century Concerto Prize:
Adrien La Marca (France)
Daniel Hanul Lee (Canada)

Bach Prize:
Yi Fei Deng (China)
Wolfram Hauser (Germany)

Primrose Prize:
Bogdan Banu (Romania)
Da Kyung Kwak (South Korea)

Mozart Award:
Ayane Kozasa (USA)

Sonata Award:
Vicki Powell (USA)

Tone Award:
Lauriane David (France)

Askim Award:
Ayane Kozasa (USA)

Director's Award:
Elias Goldstein (USA/Norway)
Adrien La Marca (France)

Robertson Prizes:
Yi Fei Deng (China)
Daniel Getz (USA)
Wenting Kang (China)
Daniel Palmizio (Italy)
Cong Wu (China)
Sang Hyun Yong (South Korea)

Primrose Competition, Albuquerque NM

Free video chat by Ustream

Besök också hemsidan: primrosecompetition.org

Fortfarande full fart för Führlinger

I det här huset, i Wiens tredje distrikt, eller Bezirk som det heter på tyska, bor violaprofessorn Siegfried Führlinger med fru, Agnes, som också är violist. En stentavla på väggen förkunnar att här bodde en gång Ingeborg Bachmann, den österrikiska författarinnan och filosofen. Det är ett stort, nästan monumentalt hus med 140 lägenheter, om jag minns rätt. Det är också ett gammalt hus med anor. Redan van Beethoven lär ha besökt huset, då en av honom anlitad kopist bodde här.


Siegfried Führlinger har nyligen gått i pension, efter att ha haft en klass på Wiens musikhögskola i cirka 40 år. Han är dock på intet sätt sysslolös, då han fortfarande innehar en gästprofessur i Tokyo, och sålunda spenderar tre månader om året i Japan.
Japan är för övrigt högintressant för Führlinger, då han är praktiserande zen-buddhist. Detta genomsyrar hans liv i hög grad, och även hans undervisning. Fortfarande efter alla år är han högst vital och full av energi. Kanske på grund av dagliga timmar av meditation, och kanske tack vare "de fem tibetanerna" som sägs vara en källa till ungdom.

I sann zen-anda hän-ger sig den nu 72-årige Führlinger intensivt åt såväl matlagningens konst som akvarellmålning.


Under ett antal år under 60- 0ch 70-talen hade Führlinger anställning som Solobratscher i Wiener Symphoniker. Den tjänsten lämnade han sedan för att koncentrera sig på undervisning. I bortåt 30 år var han dessutom medlem i Wiener Streichsextett, vars högklassiga musicerande kan avnjutas på många inspelningar utgivna av EMI.

Alltid omtyckt av alla, såväl i undervisningsrummet som i det sociala livet. Här en telefonbild av Siegfried Führlinger.